Irans president Masoud Pezeshkian vägrar böja sig för USA i kärnförhandlingar

Irans president Masoud Pezeshkian säger att Teheran inte kommer att ”böja sig” för amerikanska påtryckningar i samtalen om landets kärnprogram. Enligt Al Jazeera kommer uttalandet medan förhandlingarna fortsätter att mala på i den välbekanta blandningen av sanktioner som hävstång, signalering med hot och politisk teater. Orden är riktade lika mycket inåt, till den iranska hemmapubliken, som utåt mot Washington.

Den intressanta frågan är inte om Iran kommer att göra motstånd mot tryck – varje iransk regering måste säga det – utan vad respektive sida försöker göra trovärdigt. I förhandlingstermer tjänar båda regeringar på att binda sina egna händer. Genom att offentligt minska sitt utrymme för eftergifter minskar Pezeshkian frestelsen att acceptera en uppgörelse som kan se ut som kapitulation, och han höjer priset för kompromisser för de rivaliserande falanger som väntar på att anklaga honom för svaghet. Samma logik gäller i Washington: maximalistisk retorik gör att USA kan hävda att varje framtida lättnad i trycket är ”förtjänad”, samtidigt som inhemska hökar hålls engagerade i upptrappning.

Den dynamiken ger ofta ett förutsägbart mönster: varje sida trissar upp på sätt som är lätta att backa från för den egna parten men kostsamma för andra. För Iran kan det handla om noggrant avvägda steg i kärnprogrammet, verksamhet via regionala ombud eller trakasserier till sjöss som kan skruvas upp eller ned. För USA handlar det ofta om utformning av sanktioner, så kallade sekundära sanktioner och militär uppvisning – verktyg som kan sättas in snabbt och som, avgörande nog, låter en stor del av de ekonomiska följdverkningarna hamna utanför den amerikanska ekonomin.

Europa befinner sig i sprängradien för denna incitamentsstruktur. När Washington drar åt skruvarna stannar inte riskpåslag för energi och kostnader för sjötransportförsäkringar prydligt på USA:s balansräkning. De syns i europeiska importpriser, industrins konkurrenskraft och ökade budgetpåfrestningar – särskilt i stater som redan subventionerar hushåll och företag för att hantera energins svängningar. I spelteoretiska termer är Europa den ”allierade” vars kostnader är lättast att socialisera: politiskt bunden till alliansen, geografiskt utsatt för störningar i leveranser från Mellanöstern och institutionellt långsam att ändra kurs.

Pezeshkians vägran att ge efter signalerar också en inre begränsning: Irans ledning har lärt av tidigare rundor att varje uppgörelse som uppfattas som tillfällig eller beroende av nästa amerikanska val är ekonomiskt svag. Om sanktionslättnader kan dras tillbaka genom beslut i den verkställande makten kommer den privata sektorn att räkna ned värdet av dem – investeringar uteblir och den politiska vinsten i Iran försvinner. Det driver Teheran att kräva mer varaktiga garantier, som USA:s institutioner av strukturella skäl är obenägna att ge.

Resultatet blir en förhandling där båda parter föredrar att framstå som hårda framför att vara smidiga, även om en snäv teknisk kompromiss skulle kunna gynna båda. Ju längre detta pågår, desto mer handlar samtalen mindre om centrifuger och kontroll och mer om att hantera inhemska koalitioner – samtidigt som Europa förväntas behandla följdskadorna som en moralisk plikt snarare än som en räkning.

Al Jazeera rapporterade inget konkret nytt tekniskt förslag i anslutning till Pezeshkians uttalanden, vilket tyder på att det närmaste som skett är retorisk positionering snarare än ett genombrott. Även det är information: när diplomatin står och stampar blir talen själva produkten.