Attacker mot kashmiriska sjalförsäljare tvingar dem välja mellan skyddspengar och att sluta sälja

En våg av angrepp på kashmiriska sjalförsäljare som reser runt i Indien tvingar fram ett val som låter som ett moraliskt dilemma men fungerar som ett ekonomiskt: acceptera en stigande ”säkerhetsskatt” på handeln eller lämna marknaden.

I ett utförligt reportage följer Al Jazeera kringresande handlare från Kashmir som säljer sjalar och vintervaror i avlägsna indiska delstater, ofta genom att gå från dörr till dörr eller sätta upp tillfälliga stånd. Flera beskriver hur de under de senaste månaderna misshandlats, hotats eller jagats bort. Våldet motiveras ofta med identitetspolitik: kashmiriska muslimer framställs som främlingar i en allt mer polariserad miljö.

Den omedelbara effekten syns i handlarnas anpassningar. Vissa åker hem i förtid och går miste om säsongsinkomster. Andra lägger om rutterna, undviker vissa kvarter, reser i större grupper eller flyttar till tryggare men mindre lönsamma platser. Några prövar försäljning på nätet, vilket minskar den fysiska risken men ökar beroendet av plattformar, fraktföretag och digitala betalningar, alla med egna avgifter och grindvakter.

Den djupare berättelsen handlar om institutionellt misslyckande och skapandet av räntor. När staten inte kan – eller inte vill – upprätthålla grundläggande ordning opartiskt fyller privata aktörer tomrummet. Det kan innebära informella skyddsarrangemang med lokala starka män, betalningar till mellanhänder som ”garanterar” säker tillgång till marknader, eller beroende av gemenskapsnätverk som snabbt kan mobiliseras när problem uppstår. I samtliga fall stiger kostnaden för att bedriva handel, men intäkterna gör det inte. Marginalen flyttas från produktiv handel till den som trovärdigt kan hota med eller förhindra våld.

Detta är inte ”migration” i välfärdsstatlig mening, utan intern rörlighet på arbetsmarknaden i ett land där fri rörlighet är grundlagsskyddad men inte alltid praktiskt möjlig. Försäljarna driver i praktiken en rörlig mikroföretagsmodell: lågt kapital, hög arbetsinsats och säsongsvis prisskillnadsaffär mellan produktion i Kashmir och efterfrågan hos konsumenter i Indien. Deras sårbarhet kommer av att de är tillfälliga. De saknar lokal politisk representation, har begränsad tillgång till polis och kan inte enkelt driva processer. Det gör dem till idealiska måltavlor i en miljö där skrämsel är billig och rättstillämpningen selektiv.

Incitamenten för lokala myndigheter blir snedvridna. Synliga tillslag mot angripare kan vara politiskt kostsamma om våldet hänger samman med majoritetsstämningar. Underlåtenhet att ingripa skjuter i stället över problemet på offren, som tvingas självförsäkra sig genom att lämna, betala eller gömma sig. Resultatet blir ett skuggstyre av ”ordning” som ser stabilt ut på papperet – färre anmälningar, färre handlare, färre incidenter – samtidigt som den underliggande marknaden krymper.

Över tid fungerar sådan informell tvångsmakt som en tull på handel mellan regioner. Den minskar konkurrensen, höjer konsumentpriserna och koncentrerar detaljhandeln till aktörer med lokalt skydd eller politiskt stöd. Förlorarna är inte bara kashmiriska säljare, utan varje småhandlare utan ”rätt” identitet, kontakter eller skala.

Al Jazeeras rapportering visar att frågan inte är om Indiens stat har lagar mot misshandel och trakasserier – det har den – utan om lagarna upprätthålls trovärdigt när identitetskonflikter gör handeln till måltavla. När rättstillämpningen blir godtycklig omorganiseras marknaden kring rädsla, och priset för offentlig ordning betalas privat, i kontanter och brutna färdvägar.