Alexander William Salter: Höjd avkastningsskatt på pensionskapital gör hushållens långsiktiga sparande till statens budgetbuffert

Att höja skatten på pensionskapital säljs i Sverige som en prydlig, teknokratisk justering: en liten höjning av den årliga avkastningsskatten på pensionssparande som i teorin ska stärka de offentliga finanserna. Men som en grupp röster från näringsliv och pensionssektor skriver på Svenska Dagbladets debattsidor är förslaget, som kopplas till regeringens Produktivitetskommission, i praktiken något mer långtgående: det prissätter om den politiska risken på den svenska kapitalmarknaden.

Kärninvändningen i SvD är inte att pensioner ska vara skattefria. Invändningen är att pensionssparandet redan är hårt format av politiska beslut, och att ändrade regler mitt i spelet gör hushållens långsiktiga balansräkningar till en budgetregulator åt staten. Sveriges pensionsförmögenhet är inte en hög overksamma pengar; den är riskbärande kapital placerat i aktier, obligationer och fonder. Att beskatta den hårdare är likvärdigt med att sänka avkastningen efter skatt på inhemsk kapitalbildning – alltså motsatsen till vad en agenda för ”produktivitet” påstår sig vilja uppnå.

Här blir incitamenten avgörande. Om staten signalerar att redan upparbetade besparingar är en bekväm skattekälla när budgetarna kärvar, diskonterar hushållen rationellt trovärdigheten i alla långsiktiga utfästelser. Reaktionen är förutsägbar: mer konsumtion i dag, mer belåning, mer skatteplanering och en dragning mot tillgångar som är svårare för politiker att komma åt. Det är inte ideologi; det är spelteori.

Debatten tangerar också ett bredare västerländskt mönster: när levnadskostnaderna stiger letar regeringar efter penningkrukor snarare än grundorsaker. I en USA-inriktad krönika i The Hill menar nationalekonomen Alexander William Salter att den så kallade överkomlighetskrisen är strukturell och inte kan lösas med penningpolitik – eftersom problemet inte bara är räntor utan ett tätt nät av utbudshinder, regleringar och institutionella flaskhalsar. Den svenska varianten är välkänd: boendekostnader uppdrivna av planmonopol och hyresreglering, energikostnader formade av eftersatt elnätsutbyggnad och politiskt konstruerade omställningar, samt sjukvård som ransoneras inom skattefinansierade monopol.

När sådana system inte levererar blir pensionskapitalet den sista stora, inhemskt bundna balansräkningen. Det är tillräckligt lätt att beskatta, moraliskt inramat som ”rättvist” och politiskt säkrare än att skära i utgifter eller avreglera skyddade sektorer. Ironin är att strategin ökar just den skörhet som gör räden lockande: lägre avkastning ger lägre pensioner, vilket i sin tur ökar trycket för högre transfereringar senare.

Det finns också ett fördelningspolitiskt fingerfärdigt trick. En högre avkastningsskatt träffar långsiktiga sparare och tjänstepensioner – ofta den mest regellydiga delen av arbetskraften – samtidigt som de underliggande kostnadsdrivarna lämnas orörda. I praktiken beskattar staten försiktighet för att subventionera system som belönar knapphet.

Om Sverige vill ha högre produktivitet måste privata besparingar behandlas som kapital som finansierar framtida produktion, inte som en stående reserv för politiska misstag. Annars blir den underförstådda signalen till hushållen enkel: ta risker på marknaderna, men räkna med att staten tar uppsidan och gör nedsidan gemensam – fast omvänt.