Kina åter största handelspartner för Tyskland

Kina har åter blivit Tysklands största handelspartner, vilket understryker hur Europas största industriekonomi glider allt djupare in i en försörjningskedjerelation som Bryssel i allt högre grad beskriver som en strategisk belastning.

Uppgifter från Tysklands federala statistikkontor visar att den totala handeln med Kina nådde 251 miljarder euro 2025, en ökning med 2,2 procent jämfört med 2024, medan handeln med USA föll med 5 procent till 240 miljarder euro, enligt The Guardian. Sammansättningen är avgörande: Tyskland importerade varor för cirka 170,6 miljarder euro från Kina men exporterade bara för 81,3 miljarder. Underskottet blottlägger beroendet av kinesiska insatsvaror och av kinesisk efterfrågan, samtidigt som politiker talar om att minska riskerna.

Förbundskansler Friedrich Merz reser till Kina denna vecka för sitt första besök sedan han tillträdde, med inplanerade möten med premiärminister Li Qiang och president Xi Jinping. Resan har en tydlig näringslivsprofil och omfattar bland annat Mercedes-Benz, Siemens Energy och det kinesiska robotföretaget Unitree, rapporterar The Guardian. Reuters, som citeras av The Guardian, återger BMW:s verkställande direktör Oliver Zipse – som reser med en delegation på omkring 30 företagsledare – med budskapet att ”komplexa globala utmaningar bara kan lösas genom att arbeta tillsammans”.

Resan sker mitt i Europeiska unionens välbekanta motsägelse: man vill begränsa kinesisk industriell överkapacitet och strategiskt inflytande, men man vill också ha billiga insatsvaror för elektrifieringen och exportmarknader för europeiska tillverkare. Unionens tullar från 2024 på kinesiska elbilar har ”haft liten inverkan på försäljningen”, noterar The Guardian, och Bryssel hotar med ytterligare åtgärder, såsom skyddsåtgärder för stål.

Sett ur incitamentsperspektiv är splittringen förutsägbar. Tysk exportindustri och delstatsregeringar får starka, omedelbara vinster av att hålla Kina öppet: arbetstillfällen, skatteintäkter och aktieägarvärden. Bryssel får i sin tur politiskt betalt för talet om ”strategisk autonomi” och för regelaktivism, medan kostnaderna sprids ut i form av högre priser, långsammare investeringar och ett växande behov av undantag.

Så uppstår en europeisk blandmodell där företagen bär marknadsrisken, men där staterna i allt större utsträckning kontrollerar tillståndsstrukturen. När politiken byggs kring tullar, undantag och kontrollistor för ”riskminskning” måste företagen investera inte bara i produktion och forskning, utan också i politisk försäkring: påtryckningar för undantag, personal för regelefterlevnad och berättelser om försörjningskedjor som tillfredsställer tillsynsmyndigheter.

Merz väntas ta upp Ukraina, mänskliga rättigheter och handel i Peking, enligt The Guardian. Men den hårda begränsningen är ekonomisk: Tysklands biltillverkare behandlar Kina som en ”andra hemmamarknad”, och Europeiska unionens satsning på ren teknik bygger på leveranser där Kina dominerar, såsom sällsynta jordartsmetaller, förädlade mineraler, litiumraffinering och permanenta magneter.

Resultatet blir en europeisk strategi som försöker bestraffa beroendet samtidigt som man subventionerar just de tekniker som fördjupar det. I spelteoretiska termer signalerar Bryssel hårdhet medan medlemsstaterna i det tysta maximerar sin utdelning – tills nästa omgång sanktioner, tullar eller autonomiinitiativ tvingar alla tillbaka till förhandlingsbordet för att avgöra vem som ändå får fortsätta handla.