Japan och Indonesien köper tullro med löften till Trumps USA

Japan och Indonesien slöt tulluppgörelser med Donald Trumps regering och upptäcker nu att priset för den ”förutsägbarhet” man köpte är en bunt löften som är svåra att ta tillbaka. Enligt New York Times såldes avtalen in som ett sätt att få lägre amerikanska tullar, men de band också länderna vid investerings- och inköpsåtaganden som lever vidare långt efter att det omedelbara hotet klingat av.

Hur detta är konstruerat spelar roll. En tull är en synlig skatt vid gränsen; en ”uppgörelse” är ofta ett paket av mjukare åtaganden — utspel om utländska direktinvesteringar, upphandlingsplaner och samförståndsavtal — som kan framställas som ömsesidigt fördelaktiga och därför politiskt enklare att skriva under. Men när en regering väl offentligt har lovat fabriker, fartygsbeställningar eller fleråriga inköpsprogram blir en reträtt en inrikespolitisk skandal även om Washington senare flyttar målstolparna. En tullista kan ändras med en namnteckning; ett investeringslöfte som hamnat i rubrikerna blir del av en ledares trovärdighet och förvandlas snabbt till ammunition för opposition, fack och lokala makthavare som utlovats arbetstillfällen.

New York Times beskriver tjänstemän som försöker tillfredsställa amerikanska krav och samtidigt behålla handlingsfrihet, men själva strukturen i den här typen av åtaganden tenderar att äta upp den friheten. Samförståndsavtal som formellt inte är bindande kan ändå göras verkliga av ämbetsverk, statligt ägda bolag och exportkreditorgan, som sedan bygger projekt, finansiering och leverantörskedjor kring dem. Så blir ett politiskt utspel ett ekonomiskt faktum: kontrakt följer, och därefter följer inlåsta kostnader. Notan har dessutom en benägenhet att hamna vid sidan av den ordinarie budgeten — via statliga långivare, industripolitiska verktyg eller upphandlingsdirektiv — vilket gör det lättare för dagens regering att vältra över kostnader på framtida regeringar.

Det finns också en fördelningspolitisk dimension. Företag som är positionerade att ”leverera” på ett löfte — stora exportörer, försvarsleverantörer, infrastrukturbjässar — får förtur till statens uppmärksamhet och ibland statliga garantier. Hushållen betalar på mindre synliga sätt: högre upphandlingskostnader, kapital som styrs bort, eller minskad rörlighet när den globala efterfrågan förändras. När handelspolitik förhandlas som en följd av undantag uppstår incitament att lova för mycket. Nackdelen med löftet är utspridd och fördröjd; uppsidan är omedelbar och koncentrerad.

Resultatet blir en ny sorts tullregim: inte bara satser och kvoter, utan en marknad för undantag där regeringar i förväg binder inhemska resurser för att minska risken för amerikanska politiska omsvängningar.

I New York Times skildring har det som såg ut som en engångsbricka i ett förhandlingsspel blivit en stående förpliktelse — undertecknad offentligt, genomförd av byråkratier och svår att riva upp utan att betala två gånger.