Touretteutrop hörs i direktsänd BAFTA-gala

Tittare i Storbritannien som följde filmgalan Brittiska filmakademins priser 2026 fick under direktsändningen från Royal Festival Hall i London höra återkommande rop och skällsord. Programledaren Alan Cumming avbröt ceremonin flera gånger för att förklara att utropen inte var burop utan ofrivilliga tics vid Tourettes syndrom, efter att personer i salongen misstolkat ljuden som störningar, enligt The Independent.

Tillfället sammanföll med en uppmärksammad prisutdelning. Skådespelaren Robert Aramayo, 33, vann priset för bästa manliga huvudroll för I Swear, ett biografiskt drama om den skotske Tourettes-aktivisten John Davidson, 54, som själv var på plats. Enligt The Independent hördes Davidsons rösttics genom hela programmet, vilket gjorde att programledaren behövde ge förklaringar i sändning.

Tourettes syndrom är ett neurologiskt utvecklingstillstånd som kännetecknas av flera motoriska tics och minst ett rösttic som varar i mer än ett år, vanligen med debut i barndomen. Allmänhetens bild av Tourette domineras ofta av koprolali – okontrollerat svärande eller socialt olämpliga yttranden – men kliniska uppskattningar brukar ange att detta förekommer i en minoritet av fallen. Skillnaden mellan vad som är vanligt och vad som fastnar i minnet bidrar till att ett enda hörbart tic kan färga en hel sändning: publiken hör avsikt, medan tillståndet just definieras av avsaknad av frivillig kontroll.

Direktsänd television bygger i praktiken på motsatt antagande. Sändningsregler och redaktionella rutiner utgår från förutsägbart tal, mikrofoner som kan styras och möjligheten att snabbt byta bild eller dämpa ljud. I en sal med många öppna mikrofoner, publikljud i flera kanaler och känsliga språkregler blir en ofrivillig vokalisering samtidigt ett tekniskt och redaktionellt problem: producenter måste välja mellan att försöka undertrycka ljudet – och riskera att antyda att någon uppför sig illa – eller släppa igenom det och riskera att bryta mot regelverket. The Independent noterar att Cumming valde en tredje väg: sammanhang, genom att upprepade gånger tala om för tittarna vad de hörde.

Det valet blottlägger också en tyst obalans. En studio kan repetera programledare och skriva skämt i förväg; den kan inte repetera ett neurologiskt tillstånd hos någon i publiken. När ett evenemang byggs som en friktionsfri produkt blir varje oplanerat mänskligt inslag en ”störning”. Följden blir att den person som har minst möjlighet att anpassa sig till formatet också bär den största anseenderisken, medan institutionen behåller makten att förklara, rama in eller tysta.

Sändningen slutade med samma praktiska faktum som den började med: en levande publik består av kroppar som inte följer körkort, och mikrofoner skiljer inte mellan avsiktliga burop och ett tic.