Utredning om Nottinghammorden visar hur Valdo Calocane släpps trots våldsamt psykostillstånd, läkare väljer vård i samhället framför tvångsvård efter diskussion om överrepresentation av unga svarta män i förvar, riskhistorik raderas i journaler medan billigaste administrativt försvarbara beslut blir att skicka hem honom

Bilder

Ian Coates, Barnaby Webber and Grace O’Malley-Kumar were fatally stabbed (PA) independent.co.uk

standard.co.uk

En offentlig utredning om morden i Nottingham 2023 fick på måndagen höra att Valdo Calocanes mor bad om att hennes son skulle läggas in på sjukhus efter ett våldsamt psykotiskt skov i maj 2020, tre år innan han dödade tre personer i staden. Enligt The Independent bedömdes Calocane, som diagnostiserats med paranoid schizofreni, av vårdpersonal som kom fram till att han kunde behandlas i samhället i stället för att tvångsomhändertas enligt lagen om psykisk hälsa.

Förhöret gick igenom en händelsekedja som framstår mindre som ett enskilt misstag och mer som ett system som är byggt för att skjuta risk vidare. Efter att Calocane påträffats när han ”upprepade gånger sparkade och slog” på en grannes dörr och beskrevs höra röster och inte ha sovit på fem dagar, sade en läkare att han lutade åt tvångsomhändertagande, men gruppen diskuterade forskning om ”överrepresentationen av unga svarta män i frihetsberövande”, fick utredningen höra. The Independent rapporterar att Calocane kort efter att han släppts försökte ta sig in i en annan grannes lägenhet; kvinnan blev så skräckslagen att hon hoppade från ett fönster på första våningen och fick allvarliga ryggskador. Först dagen därpå, efter ytterligare en bedömning, rekommenderades att han skulle tvångsomhändertas.

Utredningens uppdrag är formellt brett – att granska åklagare, polis och sjukvård – men den tidiga bevisningen visar hur ansvar löses upp när det passerar organisationsgränser. Vården kan dokumentera att man följt en bedömningsprocess; polisen kan anteckna ett gripande och en överlämning; åklagare kan i efterhand resonera om trösklar och åtalsbeslut. Varje institution kan avsluta sitt ärende, medan det gemensamma utfallet – om personen faktiskt hålls säkert omhändertagen, behandlas eller övervakas – inte ligger på någon enskild budgetrad.

Därför blir detaljerna kring ”risk” avgörande. Utredningen fick höra att det senare fanns anteckningar som antydde ”inga incidenter av våld” innan Calocane skrevs ut, trots händelser som omfattade att han med våld tog sig in i en grannes lägenhet och fönsterhoppet. I byråkratins språk kan en riskhistorik raderas utan mörkläggning, genom klassificering: en händelse blir en bostadstvist, ett psykiatriskt skov blir ”icke-våldsamt”, ett nära dödligt förlopp blir en beklaglig följd av rädsla.

De rasrelaterade uppgifter som nämndes i bedömningen lägger till ett lager: de kan fungera som ett procedurmässigt skydd. En kliniker kan hänvisa till publicerad forskning och jämlikhetsplikter och samtidigt fatta ett beslut som i praktiken ökar faran för allmänheten och för patientens familj. Utredningen fick höra att läkaren insisterade på att demografiska faktorer inte avgjorde beslutet, men forskningsdiskussionen fanns ändå kvar som del av den dokumenterade motiveringen.

Calocane fick senare ett tidsobestämt beslut om sjukhusvård efter att ha erkänt dråp på grund av nedsatt ansvar och mordförsök. Utredningen spelar nu upp de tidigare ögonblicken då det billigaste och administrativt mest försvarbara alternativet var att låta honom vara kvar i samhället.

Den dag då hans mor bad om vård på avdelning producerade systemet handlingar som visade att han var tillräckligt ”säker” för att släppas.