Mikroplaster hittas i prostatacancervävnad

Mikroplaster har påträffats inne i prostatacancervävnad i en liten, tidig studie som presenterades i veckan vid American Society of Clinical Oncologys symposium för urin- och könsorganens cancersjukdomar. Enligt NBC News analyserade forskare prostataprov från tio män som opererats med borttagning av prostatan som del av cancerbehandling, och jämförde tumörvävnad med icke-cancerös vävnad från motsatt sida av samma organ.

Huvudsiffran är enkel: mikroplaster hittades i 90 procent av tumörproven och i 70 procent av de icke-cancerösa proven. Tumörvävnaden innehöll i genomsnitt omkring 2,5 gånger mer plast – ungefär 40 mikrogram per gram vävnad – än den godartade vävnaden. Resultatet påminner om en studie från 2024 i The Lancet från Kina som också rapporterade högre plastnivåer i prostatatumörer än i närliggande vävnad, men den nya studien uppger att den kunnat identifiera plastsorterna mer exakt.

Vad resultatet däremot ännu inte visar är det många läsare instinktivt kommer att dra slutsatsen: att mikroplaster orsakar prostatacancer, driver tumörtillväxt eller förklarar ökande andel långt framskriden sjukdom. Studien är liten, inte fackgranskad, och – avgörande – forskning om mikroplaster är ovanligt sårbar för kontaminering. Plast finns överallt i kliniska och laboratoriemiljöer: kirurgiska instrument, uppsamlingskärl, laboratorieluft, filtreringssystem, till och med syntetiska kläder. Den centrala metodfrågan är alltid densamma: kom plasten från patienten, eller hamnade den i provet under insamling och bearbetning?

Forskarna försökte förekomma den invändningen. Huvudförfattaren Stacy Loeb vid NYU Langone sade till NBC News att gruppen planerade försöksupplägget i ett år och försökte rensa operationssalen från plast ”så långt som möjligt”. De fokuserade också på vävnad som tagits djupt inne i prostatan och jämförde tumör- och godartade prov som hanterats på identiskt sätt inom varje patient. Den konstruktionen hjälper: om kontamineringen vore slumpmässig och jämnt fördelad borde båda proven driva åt samma håll. Men den utesluter inte helt risken för systematiska snedvridningar – tumörvävnad kan skilja sig i struktur, blodkärlsrikedom eller hanteringstid, vilket kan påverka hur mycket förorening som fastnar under bearbetningen.

Även om mätningen stämmer är tolkningen öppen. En högre halt i tumörvävnad kan spegla orsakssamband (plastbidrag till cancerutveckling), samvariation (en gemensam bakomliggande faktor som både driver cancer och plastansamling) eller omvänt orsakssamband (tumören förändrar den lokala biologin så att partiklar fångas upp eller koncentreras). Utan uppföljning över tid är tidpunkten okänd.

För att gå från ”hittad i tumörer” till ”bidrar till sjukdom” krävs nästa steg som är både konkret och svårt: större material med förhandsregistrerade protokoll, rigorösa tomprover och kontamineringsgranskningar genom hela kedjan, belägg för dos–respons, mekanistiska studier som visar rimliga vägar som inflammation, oxidativ stress eller hormonstörning, samt upprepning i oberoende laboratorier med andra analysmetoder. Tills vidare visar studien främst att även djup mänsklig vävnad inte är isolerad från miljöns plast – och att det svåra fortfarande är att förstå innebörden, inte att hitta partiklarna.