Röda blodkroppar suger upp glukos vid syrebrist

Bilder

×

Dr. Siegel's tips for reducing risk of prediabetes foxnews.com

Doctor using digital glucose meter for check sample blood sugar level to treatment diabetes. foxnews.com

Mature couple hiking in the mountains foxnews.com

Type 2 diabetes, woman pricking her finger foxnews.com

‹ ›

Forskare vid Gladstone Institutes och University of California i San Francisco rapporterar att röda blodkroppar snabbt kan ta upp glukos när syretillgången är låg. Författarna menar att detta kan bidra till att förklara varför diabetes tycks vara mindre vanligt på hög höjd. Resultaten har publicerats i tidskriften Cell Metabolism och har återgetts i en sammanfattning av Fox News. I samma arbete beskrivs också ett ämne som prövats på möss, ”HypoxyStat”, avsett att efterlikna kroppens svar på syrebrist.

Den föreslagna mekanismen är enkel: vid syrebrist bildar kroppen fler röda blodkroppar, och varje blodkropp tar dessutom upp mer glukos. Blodkropparna fungerar då som en tillfällig ”svamp” som sänker blodsockret i cirkulationen. I de redovisade musförsöken rensade djur som utsatts för syrebrist bort glukos ur blodet ovanligt snabbt efter födointag. Forskarna spårade det ”försvunna” glukoset inte till muskler eller lever, utan till själva blodkropparna. Om samma väg finns hos människor skulle det innebära en extra regleringsmekanism vid sidan av den välkända treenigheten insulin–lever–muskler.

Vad artikeln däremot inte avgör är om ”att bo på hög höjd” är en orsak som minskar diabetes på befolkningsnivå, eller om sambandet främst är en följd av vilka som bor var. Jämförelser mellan bergs- och låglandsbefolkningar är särskilt känsliga för urval: de som flyttar till hög höjd tenderar att vara friskare, rikare och mer fysiskt aktiva än de som inte gör det. Äldre höglandsamhällen skiljer sig dessutom ofta systematiskt i kost, arbetsmönster, tillgång till vård samt rök- och alkoholvanor. Även när studier justerar för vissa bakgrundsfaktorer är det ofta de svårmätta skillnaderna som återstår: vardagsrörelse, den lokala matmiljön och hur sjukvården faktiskt arbetar.

Höjd påverkar också kroppens fysiologi åt flera håll samtidigt. Högre blodkroppsandel kan förbättra syretransporten, men kan också göra blodet trögflytande, påverka blodtrycket och ändra riskbilder för hjärt–kärlsjukdom. Nettoeffekten är alltså inte nödvändigtvis en ”gratis” metabol fördel. Signalering via hypoxiinducerbar faktor, förändringar i mitokondriernas ämnesomsättning, aptitreglering och stresshormoner kan alla påverka glukoshanteringen på sätt som hjälper vissa men skadar andra. Fox News-sammanfattningen pekar själv på viktiga begränsningar: laboratoriearbetet byggde på en enda musstam, endast unga hanar och en kontrollerad syrebristmiljö – förhållanden som inte utan vidare motsvarar en brokig mänsklig befolkning.

För att gå från en tilltalande berättelse till orsakssamband krävs mindre glamorösa nästa steg. Studier på människor behöver följa individer över tid före och efter vistelse på hög höjd, utnyttja naturliga experiment där människor plötsligt flyttar, eller använda genetiska angreppssätt som mendelsk randomisering med varianter kopplade till anpassning till syrebrist. De behöver också mäta det som påstås ske: glukosflöde in i röda blodkroppar, insulinkänslighet, nivåer av erytropoietin, blodkroppsandel samt markörer för trögflytande blod och hjärt–kärlbelastning, i stället för att luta sig mot diagnoskoder.

I nuläget är den mest konkreta slutsatsen inte en rekommendation om bergsliv, utan ett laboratoriefynd: vid syrebrist beter sig blodets vanligaste celltyp annorlunda, och en läkemedelskandidat kan efterlikna delar av detta beteende hos diabetessjuka möss.