26 000 människor i Aceh bor kvar i tält tre månader efter monsunfloderna
Hjälpen bromsar när akutfasen ersätts av tillstånd, upphandlingar och lokala grindvakter, tillfälliga evakueringsläger blir billigaste långsiktiga lösningen för myndigheter medan familjer betalar med förlorad inkomst och avgifter
Bilder
Residents walk across a log amid flash flood damage to a residential area in Meurah Dua, Aceh province's Pidie Jaya district on Saturday after devastating floods and landslides struck Indonesia's Sumatra late last year.
japantimes.co.jp
A solar farm in Nakai, Kanagawa Prefecture, in March 2016. Japan gets about a tenth of its electricity from solar panels despite having nearly no domestic production of photovoltaics (PVs).
japantimes.co.jp
Sonic the Hedgehog, Castlevania's Alucard and the weak yet lovable Slime from Dragon Quest are just some of Japan's iconic gaming franchises celebrating midlife anniversaries in 2026.
japantimes.co.jp
Japan agency aims for both decarbonization, growth
japantimes.co.jp
Nästan tre månader efter fjolårets monsunfloder i Indonesien bor överlevande i Aceh fortfarande i tält, och omkring 26 000 människor är ännu på flykt, enligt AFP-rapportering som återgetts av The Japan Times. Aceh stod för merparten av de över 1 000 dödsfallen i översvämningar och jordskred. Boende uppger att hjälpen har mattats av i takt med att den akuta fasen klingat av. I Meurah Dua och kringliggande områden beskriver familjer hur förberedelserna inför ramadan krympt till det som kan tillagas och förvaras i tillfälliga skydd.
Fördröjningen handlar inte bara om att bygga upp hus igen. Den handlar om hur ansvar förskjuts genom en kedja av myndigheter, entreprenörer och lokala tjänstemän när kamerorna har försvunnit. Nödhjälp är enklast att dela ut när uppgiften är synlig: matkassar, tält, vatten. Svårare blir det när allt övergår i upphandling och tillstånd: röjning av mark, bygglov, ersättningar och beslut om vem som har rätt till vilken sorts bostad. Varje steg skapar en ny punkt där någon kan stoppa eller bromsa processen, och för byråkratin är det ofta billigare att förlänga ”tillfälliga” lösningar än att binda sig vid en tidsplan som den senare kan ställas till svars för.
Samtidigt förändras drivkrafterna för alla andra. Givare tenderar att skänka tidigt, när katastrofen är en nyhet, och slutar när berättelsen blir förvaltningsärende. Familjer utan försäkring eller besparingar blir långvariga beroende av statens förmåga, medan lokala makthavare som kontrollerar tillgången till mark, material och handlingar kan avvakta tills granskningen avtar. Ett tältläger blir en väntsal: människor hålls tillräckligt trygga för att undvika skandal, men inte omflyttade tillräckligt snabbt för att beroendet ska upphöra.
Det som ser ut som en långsam insats fungerar i praktiken som ett ransoneringssystem. När flytt och återbosättning drar ut på tiden betalar hushållen med förlorade inkomster, avbruten skolgång och informella avgifter för transport, dokument eller en plats på en lista. Staten kan till låg kostnad utannonsera planer och inspektioner; den dyra delen är genomförandet, som kräver tydliga ansvarslinjer och en budget som överlever nästa kris.
I Aceh säger boende att de fortfarande väntar på varaktiga bostäder och att grundläggande service ska återgå till det normala. Tälten står kvar, bråten är inte helt undanröjt och de fördrivna räknar fortfarande tiden i veckor snarare än i byggframsteg.
I lördags tog sig överlevande i Meurah Dua över översvämningsskador på provisoriska stockar för att nå det som återstår av deras kvarter, samtidigt som deras officiella status fortfarande är ”tillfälligt skydd”.