Tre män vårdas på sjukhus efter trängselolycka på japanska nakenfestivalen i Okayama

Tre män har lagts in på sjukhus efter en folksammandrabbning vid Japans Saidaiji Eyo, mer känt som ”nakna festivalen”, i Okayama. Arrangörerna uppger att omkring 10 000 män trängde in i templets stora hall när en 500 år gammal ritual nådde sin kulmen. Enligt tidningen The Independent kollapsade sex deltagare och fördes till sjukhus; tre återfick senare medvetandet medan tre förblev medvetslösa. Räddningspersonal gav hjärt- och lungräddning och använde hjärtstartare på plats.

Tidpunkten för trängselvågen är välkänd från liknande olyckor. Tjänstemän uppgav för NHK att de misstänker att sammanpressningen började när ljuset släcktes och heliga trästavar, så kallade shingi, kastades ned uppifrån, vilket utlöste en plötslig framåtrörelse i ett instängt utrymme. Sådana katastrofer framställs ofta som moralisk brist – att människor ”knuffas” – men när tätheten passerar en viss gräns liknar mekaniken snarare vätsketryck än enskilda val. När kroppar pressas så hårt att man inte kan ta ett steg eller vända sig kan en lokal snubbling fortplanta sig som en våg, och tryckkrafterna byggas upp utan att någon avser att skada.

I det läget spelar fler ordningsvakter eller uppmaningar i högtalare ofta liten roll. Det avgörande är hur många som släpps in, hur snabbt de kan ta sig ut och om evenemangets utformning skapar förutsägbara rusningar. Det är en institutionell fråga om regler, kapacitetsgränser och ansvar – inte en fråga om att i efterhand skälla på ”massan”. När incitamenten är att bevara en spektakulär kulmen, och kostnaderna för riskerna i praktiken kan skjutas över på sjukvård och räddningstjänst, blir det lätt att man fortsätter som förut.

Hadaka Matsuri är dessutom konstruerad på ett sätt som just skapar rusning. Deltagarna genomgår först rening genom att bada i iskallt vatten och tränger därefter in i en mörk hall för att invänta ett litet antal talismaner som ger status och tur. Det är hög belöning, låg sikt och en kamp om en knapp resurs. Arrangörerna säger nu att skadornas allvar saknar motstycke och kan hota festivalens fortsättning ”i sin nuvarande form”, enligt tidningen. Ordföranden i stödorganisationen, Minoru Omori, lovar en utredning och regeländringar.

Festivalen bär samtidigt på ett eget institutionellt minne. The Independent påpekar att dödsfall inträffade 1987 och 2007, vilket innebär att evenemanget redan har fått lära sig att ”tradition kan döda” utan att nödvändigtvis bygga om de trånga passager som gör sammanpressningar sannolika. I praktiken drar viljan att bevara skådespelet – täta folkmassor, dramatiska ljusförändringar och bildmässigt kaos – åt motsatt håll jämfört med tekniska motåtgärder som hårda tak för deltagarantal, förskjuten insläppning och fysiskt åtskilda flöden.

I Okayama gav släckta lampor och ett fåtal nedkastade trästavar i en redan fullpackad hall återigen en förutsägbar propp: för många kroppar, för lite utrymme och en utlösande signal som är utformad för att få alla att röra sig samtidigt.