Utvisning blir huvudregel för utlänningar som döms för brott
Tidöpartierna sänker tröskeln från sex till en månads fängelse och räknar med 3 000 domstolsutvisningar per år från 1 september 2026, men utan nya tvångsmedel avgörs allt av identitetshandlingar och mottagarländers vägran så pappersbesluten riskerar växa snabbare än antalet som faktiskt lämnar
Bilder
Brottsdömda ska utvisas lättare
dn.se
Regeringen vill göra utvisning till normalutfallet när en utlänning döms för brott som kan ge mer än böter. I praktiken sänks tröskeln från dagens riktmärke på sex månaders fängelse till så lite som en månads fängelse. Enligt Tidöpartiernas bedömning, återgiven av TT, kan antalet domstolsbeslutade utvisningar öka från omkring 500 per år till cirka 3 000. De nya reglerna föreslås börja gälla den 1 september 2026.
Det avgörande ligger mindre i den politiska retoriken och mer i hur maskineriet ska tvingas arbeta. Förslaget bygger inte upp någon ny verkställighetsapparat, utan ändrar hur ofta åklagare ska yrka på utvisning och hur ofta domstolar förväntas döma till det. Åklagare ska enligt förslaget vara skyldiga att begära utvisning i mål som leder till fängelse. Det är ett svar på dagens mönster där åklagare ibland avstår, eftersom domstolar ändå kan stoppa utvisning med hänvisning till ”stark anknytning” till Sverige. Regeringen säger att ribban för sådan anknytning ska höjas, men prövningen blir kvar: domare ska även fortsättningsvis väga in familjeband, vistelsetid och andra kopplingar.
Därmed flyttas flaskhalsen sannolikt från rättssalen till verkställigheten. En utvisningsdom är bara så verklig som statens förmåga att fastställa identitet, ordna resehandlingar och få mottagarlandet att ta emot personen. TT pekar på välkända hinder: skyddsskäl när återvändande skulle innebära fara, och stater som vägrar ta emot utvisade – särskilt när avlägsnandet sker mot personens vilja. Det är inte undantag utan återkommande felpunkter i Europas återvändandepolitik, och de försvinner inte bara för att strafftröskeln sänks.
Att sänka utlösande nivå till ”en månad” gör också att utvisning blir ett standardpåslag i långt fler mål, snarare än ett verktyg för särskilt grova fall. Regeringen säger sig sikta på återfallsbrottslighet, men regeln definieras av straffskalan, inte av medlemskap i organiserad brottslighet. Till och med det exempel som lyfts i offentligheten – snatteri, som i vissa fall kan ge fängelse – visar hur snabbt systemet kan dras från uppmärksammad gängbrottslighet till en betydligt bredare kedja av mindre domar. Om åklagare måste yrka och domstolar ska börja i en presumtion för utvisning, kommer systemet producera fler beslut på papper även om antalet personer som faktiskt lämnar landet knappt rör sig.
Sverige skärpte lagen så sent som 2022, men enligt TT ökade inte antalet utvisningsdomar. Det gör det nya förslaget till ett prov på statens genomförandeförmåga: kan regeringen omsätta en större mängd utvisningsbeslut i faktiska avresor, eller växer bara den administrativa högen av beslut som aldrig verkställs.
Rubriksiffran är 3 000 utvisningar per år. Den svårare siffran blir hur många av dessa 3 000 som faktiskt hamnar på ett flygplan.