Netflix släpper dokumentärserie om Murdochfamiljens maktkamp
Dynastin Murdochs skildrar truststriden som säkrar Lachlan Murdochs kontroll till minst 2050 med hjälp av läckta dokument och avhoppare, familjen vägrar medverka och strömningstjänsten kan ändå sätta agendan utan nyhetsredaktions ansvar
Bilder
Rupert Murdoch (left) and Lachlan Murdoch, co-chairs of Twenty-First Century Fox Inc, arrive for a media conference in Sun Valley, Idaho, on 13 July 2018. Photograph: Bloomberg/Getty Images
theguardian.com
Strömningstjänsten Netflix släpper den 13 mars en dokumentärserie i fyra delar med titeln ”Dynasti: Murdocharna”. Serien utlovar en ”uttömmande historia” om Rupert Murdochs uppgång och familjekonflikten om vem som ska kontrollera hans medieimperium. Enligt brittiska The Guardian bygger produktionen på ”tusentals sidor” dokument, e‑post och textmeddelanden. Regin leds främst av Liz Garbus och serien produceras av Story Syndicate.
Tidpunkten är knappast slumpmässig. Murdoch, 94, och hans äldste son Lachlan har under det senaste året legat i en utdragen strid i Nevada mot tre andra vuxna barn – James, Elisabeth och Prudence MacLeod – om familjens förvaltning. Den konflikten avslutades i september genom en uppgörelse värd flera miljarder dollar som, enligt The Guardian, innebär att Lachlan behåller kontrollen åtminstone till 2050. När en strömningstjänst gör domstolsdramat till ”påkostad” dokumentär handlar det inte bara om att paketera nyss inträffad historia, utan också om att köpa sig en plats i den pågående kampen om legitimitet, berättelse och tillträde.
Seriens mest iögonfallande drag är samtidigt vad den saknar. Ingen ur familjen Murdoch medverkar, något som The Guardian konstaterar har blivit norm i projekt om familjen. I stället byggs serien kring journalister och kommentatorer som bevakat imperiet: New York Times‑reportrarna Jim Rutenberg och Jonathan Mahler, Atlantic‑skribenten McKay Coppins och teknikjournalisten Kara Swisher, tillsammans med tidigare anställda vid Murdochägda medier och före detta medarbetare vid Fox News, såsom Alisyn Camerota och David Shuster. Upplägget visar byteshandeln: när huvudpersonerna vägrar intervjuer skapar producenterna en ersättande auktoritet av reportrar, dokument och före detta insynspersoner, i hopp om att ämnet ändå ligger tillräckligt nära makten för att behålla sitt värde.
The Guardian är tydlig med att serien ”kanske inte bryter ny mark” i Murdochberättelsen. Den återvänder till välkända hållpunkter – Fox News tillkomst och inflytande, samt avlyssningsskandalen som ledde till nedläggningen av News of the World och försvagade James Murdochs ställning. För Netflix räcker det ofta. Plattformens fördel är spridning och varumärke: den kan presentera en redan rapporterad följetong som den definitiva versionen och sedan låta sin rekommendationsapparat göra det tidningar inte kan – driva ut samma berättelse till en global publik i månader.
Det är också ett sätt att lägga sig i gränslandet mellan underhållning och journalistik utan att ta över redaktionella skyldigheter. Netflix kan marknadsföra en dokumentär som historia i allmänhetens intresse men slipper de fasta förpliktelser som följer med att vara en nyhetsorganisation: system för rättelser, ansvar för bevakningsområden eller regelverk som är utformade för sändande medier. Produkten kallas ”innehåll”, men effekten liknar mer dagordningsmakt – särskilt när berättelsen handlar om ägare och operatörer i det gamla mediesystem som Netflix steg för steg tränger undan.
”Dynasti: Murdocharna” har premiär på Netflix den 13 mars. Murdocharna själva har inte medverkat.