Stor studie kopplar vegetarianism till lägre risk för fem cancerformer

En sammanslagen analys av omkring 1,8 miljoner personer som följts i genomsnitt 16 år finner att vegetarianer hade lägre förekomst av fem cancersjukdomar än köttätare, medan veganer uppvisade högre förekomst av tjock- och ändtarmscancer. Studien, publicerad i British Journal of Cancer och uppmärksammad av The Guardian och Business Insider, kombinerar flera befolkningsgrupper från Storbritannien, USA, Indien och Taiwan. Materialet omfattade 1 645 555 köttätare, 57 016 som åt fågel men inget rött kött, 42 910 som åt fisk men inte kött, 63 147 vegetarianer och 8 849 veganer.

Det som redovisas är relativa risker för 17 cancerutfall, inte ett kontrollerat försök där kost hållits konstant. ”Vegetarian” är dessutom en bred kategori som kan inkludera mjölk och ägg, medan ”vegan” är en mycket mindre grupp och därmed mer känslig för felklassificering och skillnader i exempelvis hälsokontroller, tillskott och livsstilsmönster som tenderar att klumpa sig. I flera delmaterial var deltagarna också ovanligt hälsomedvetna. Business Insider noterar att amerikanska sjundedagsadventister ingick, en grupp med särskilda normer kring rökning, alkohol och kost – faktorer som kan påverka cancerrisk oberoende av köttintag.

Sambanden går åt olika håll. Jämfört med köttätare hade vegetarianer enligt The Guardian lägre risk för multipelt myelom (31 procent), njurcancer (28 procent), bukspottkörtelcancer (21 procent), prostatacancer (12 procent) och bröstcancer (9 procent). Men samma analys fann nästan dubbel risk för skivepitelcancer i matstrupen bland vegetarianer samt 40 procent högre risk för tjock- och ändtarmscancer bland veganer. Forskarna pekade på möjliga näringsvägar snarare än en enkel mekanism där ”växtkost är bättre”: lågt kalciumintag bland veganer (omkring 590 milligram per dag jämfört med en brittisk rekommendation på 700 milligram per dag) nämndes som en möjlig förklaring till tjock- och ändtarmsresultatet, medan brist på B-vitaminer eller riboflavin lyftes som tänkbara bidrag till matstrupsfyndet.

Även om studien kan justera för kroppsmassa, rökning och andra uppmätta faktorer kvarstår dietepidemiologins kärnproblem: människor väljer sin kost själva, och de viktigaste skillnaderna mellan grupper är ofta just de som är lättast att mäta fel. Beteenden kring undersökningar är en återkommande blind fläck. Om en grupp oftare genomgår koloskopi eller prostataprov kan insjuknandet stiga samtidigt som dödligheten faller, helt enkelt därför att fler fall upptäcks tidigare och oftare. Socioekonomisk ställning, alkoholvanor, fysisk aktivitet och långvarig följsamhet spelar också roll; ett enda frågeformulär vid start kan göra decenniers ätande till en grov och brusig etikett.

Författarna varnar själva för att arbetet inte kan avgöra om kött är en orsak, om vegetariska mönster är skyddande, eller om svaret varierar mellan cancerformer. Den tydligaste ”signalen” i materialet är därför inte en allmän kostregel utan att riskerna pekar åt olika håll när underlaget blir stort nog att se bortom den vanliga kopplingen mellan rött kött och tjock- och ändtarmscancer.

Särskilt veganresultatet vilar på 8 849 personer – så få att en måttlig förskjutning i vem som räknas som vegan, vem som undersöks och vem som tar kalciumtillskott kan påverka utfallet för tjock- och ändtarmscancer kraftigt.