Susanne Nyström: Politiken tvingas se att invandring inte är ett enda problem

I en krönika i Dagens Nyheter hävdar Susanne Nyström att svenska politiker först nu börjar upptäcka vad deras egen migrationsretorik har dolt: att ”invandring” inte är en enda problemkategori som kan lösas med färre ankomster och fler utvisningar. Efter ett decennium där debatten pressats ihop till ”utanförskap”, brottslighet och missbruk av välfärden, skriver hon, lät den politiska berättelsen verkställighet framstå som en universalkur — nya begränsningar kunde säljas in som ett sätt att hålla mördare och våldtäktsmän borta.

Nyströms poäng är att denna inramning alltid var ofullständig och i praktiken också medvetet sådan. Det mesta av migrationen, påpekar hon, består av vanliga liv: föräldrar vid fotbollsplanen, grannar som ställer upp, arbetskamrater som håller äldreomsorg och sjukvård bemannade. Hon hänvisar till att liberalernas minister Simona Mohamsson nyligen i SVT:s Agenda betonade just dessa vardagliga bidrag, och hon lyfter lokala företrädare som beskriver nyinflyttade som människor som ”flyttar hit och hjälper till att utveckla vårt samhälle”.

Den mer fullständiga bilden blir politiskt besvärlig när verkställighetspolitiken börjar träffa andra än karikatyren. Nyström kopplar tonläget till en rad uppmärksammade utvisningsärenden de senaste månaderna, däribland ”tonårsutvisningar”, som väckt ovanligt bred olust. Hon hänvisar till opinionsmätningar som Göteborgs-Posten tagit upp, med mycket lågt stöd för dessa utvisningar, och konstaterar att svenskarnas uppfattningar är mer blandade än vad det senaste decenniets retorik antydde: många är positiva till ökad arbetskraftsinvandring, medan inställningen till flyktingmottagande går i motsatt riktning.

Avslöjandet, menar hon, är den plötsliga floden av efterhandsförbehåll. Debattörer som tidigare stött en hårdare linje säger nu att de ”inte röstade för detta”, som Expressens Ann Heberlein har skrivit. Tankesmedjan Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch citeras med att han inte längre kan kalla sig höger, eftersom etiketten blivit liktydig med att vara emot invandring. Socialdemokrater, tillägger Nyström, muttrar att en restriktiv politik är en sak, men att det som sker nu är något annat.

Drivkrafterna bakom denna retoriska sväng är inte svårbegripliga. Breda, straffande slagord är användbara när kostnaderna ligger på avstånd och vinsterna är omedelbara: ett parti kan signalera hårdhet, lugna interna koalitioner och tillfredsställa väljare som är arga över synlig oordning. Räkningen för precision — att avgöra vilka icke-medborgare som är utbytbara och enligt vilka måttstockar — kommer senare, ofta i enskilda fall som ser mindre ut som ”brottsbekämpning” och mer som förvaltningsmakt.

Nyström avslutar med att efterlysa en migrationsdebatt som speglar hur migration faktiskt ser ut i Sverige: inte som en enda sjukdomsbild utan som en fördelning av utfall, från grov brottslighet till vanligt arbete och familjeliv. Det politiska systemet, antyder hon, tvingas tillbaka in i denna komplexitet av de fall det själv har skapat.

Slagordet som gjorde verkställighet lätt att sälja var att ”de” var problemet. Det svåra är att avgöra vilka ”de” staten är beredd att avlägsna när grannarna börjar ha namn.