ITV klipper bort propalestinskt rop ur Brit Awards-sändningen, fördröjning och reklampengar gör prisgalan till två versioner, det som sägs i arenan blir osagt i den officiella tv-historiken

Bilder

standard.co.uk

ITV:s sändning av Brit Awards 2026 klippte i tysthet bort både ett ”befria Palestina”-rop från scenen och ett skämt om lord Peter Mandelson från programledaren Jack Whitehall. Enligt Evening Standard tog kanalen även bort flera svordomar ur ceremonin när den gick ut i rutan.

Detta var inte några diskreta misstag i en direktsändning. Det var ett förutsägbart resultat av hur modern underhållning distribueras: en direktsänd gala byggd för att ge spridningsvänliga klipp i sociala medier, buren av en hårt reglerad sändare och finansierad av annonsörer som kan dra tillbaka kampanjer på några timmar. Utfallet blir ett evenemang med två spår: publiken i lokalen hör en sak, tv-tittarna får en annan, och den ”officiella” versionen blir det som råkar överleva fördröjningsbufferten.

Standard rapporterar att trummisen Max Bassin i bandet Geese använde sitt tacktal till att säga ”befria Palestina” och lägga till en svordom riktad mot ”ICE”; tv-tittarna fick inte höra det. Senare höll den skotske sångaren Jacob Alon upp en palestinsk keffiyeh i publiken under Sharon Osbournes framträdande på scenen; sändningens sammanhang var redan format av vad som tilläts vara kvar och vad som plockats bort. ITV:s beslut kom dessutom en vecka efter att BBC mött kritik för att ha sänt ett rasistiskt skällsord under Bafta-galan, en kontrovers som skärpt sändarnas känslighet för allt som kan klippas ut, spridas och bli ett problem för tillsynsmyndigheter eller varumärken.

Så hanteras kulturkonflikter allt oftare i etermedier: inte genom formella förbud, utan genom driftmässiga riskkontroller. Fördröjning finns för att fånga upp svordomar; när den väl finns blir den ett verktyg för allt annat också – politiska slagord, hänvisningar till omstridda krig och skämt om politiskt välförbundna personer som kan utlösa anmälningar. Drivkraften är inte att avgöra vad som är sant eller rättvist, utan att minimera sannolikheten för ett krismöte efter sändningen med regelefterlevnad, sponsorer och jurister.

Den logiken flyttar också makt från artister till distributören. En musiker kan tala i en mikrofon, men det är sändaren som avgör vad som blir del av händelsen för masspubliken. Den som är i salen får det ofiltrerade; den nationella sändningen får en version konstruerad för att kunna försvaras. I praktiken innebär det att de mest politiskt laddade ögonblicken är de som lättast suddas ut, medan den ”spontanitet” som återstår främst är sådan som inte skapar yttre ansvarsrisker.

ITV meddelade inte klippen i sändning. Tittarna fick veta i efterhand, genom rapportering som jämförde vad som hände i arenan med vad som faktiskt släpptes igenom i tv-versionen.