Kubas kollektivtrafik blir dagliga köer i Havanna

Kubas transportsystem håller på att reduceras till en daglig kö. I Havanna uppger invånare att de väntar från en kvart till över en timme på vilket fordon som helst som fortfarande har bränsle, i takt med att ransonerad bensin tar slut och taxibilar blir svårare att få tag på, rapporterar El País.

Den omedelbara utlösande faktorn är varken en orkan eller en brand i ett raffinaderi, utan en politisk chock. El País skriver att den senaste åtstramningen följde efter ett nytt amerikanskt hot om tullar mot alla som levererar bränsle till Kuba. Resultatet följer ett välkänt mönster i ekonomier som utsätts för sanktioner: mindre sjöfart, färre mellanhänder och högre priser. Men den kubanska statens roll gör knappheten politiskt användbar samtidigt som den är ekonomiskt förödande. Bränslebrist stryper bussar, privata taxibilar och leveranser; därefter fördelas den kvarvarande tillgången via officiella kanaler. När rörlighet blir en resurs som kräver tillstånd blir statens ransonering i praktiken en form av styrning.

El País beskriver följdverkningarna: sopor som brinner i gatorna, färre bilar längs Malecón och hushåll som ”uppfinner” nya sätt att skaffa mat och transport. I praktiken betyder detta att tid läggs på att leta: att gå långa sträckor, vänta vid informella uppsamlingsplatser och betala stigande priser när en förare över huvud taget är villig att stanna. Denna tidskostnad fördelas inte jämt. Arbetare i sektorer som är beroende av förflyttning – transporter, marknader, tjänster – drabbas först, medan bättre uppkopplade institutioner tenderar att säkra prioriterad tillgång. Knappheten göder också den svarta marknaden, där tillträde beror på kontakter, kontanter och villighet att ta risk. Staten behöver inte avskaffa den marknaden för att gynnas av den; det räcker att förbli grindvakt till det lagliga alternativet.

Informationsmiljön är lika viktig som bränslet. El País noterar att det finns ”knappt någon information” om förhandlingar med Washington eller hur blockaden ska upphöra, vilket lämnar medborgarna att spekulera om allt från humanitär kollaps till en övergång eller utländsk intervention. Denna osäkerhet fungerar i sig som en stabilisator för regimen: den försvårar samordnad planering för hushåll och verksamheter och får politiska aktörer att gissa vilka eftergifter som kan bli möjliga och för vem. Samtidigt fortsätter repressionen, skriver El País, och nämner fängslandet av två personer bakom ett konto på Instagram för att ha uttryckt politiska åsikter.

Kubas problem beskrivs ofta som brist på olja. El País rapportering antyder något snävare och mer frätande: brist på förutsägbara regler. När transporter, matdistribution och yttranden alla beror på godtyckliga tillstånd kan landet vara ”på randen till förlamning” utan att någon enskild institution formellt kollapsar.

På Havannas gator är den mest pålitliga tidtabellen den som bestäms av nästa bränsleleverans som kanske inte kommer.