Åldrandeforskare varnar för köpt biologisk ålder

Nir Barzilai, chef för Institutet för åldrandeforskning vid Albert Einstein College of Medicine, säger till El País i Madrid att ”bara för att du ser ung ut betyder det inte att du är frisk”. Han framhåller att ett långt liv till stor del handlar om en ”biologisk lott” även bland dem som blir 100 år. I samma intervju sätter han det statistiska taket för människans livslängd till omkring 115 år och menar att den praktiska frågan är om medicinen kan göra dagens genomsnittliga död vid runt 80 till ”35 friska år”, i stället för en längre period av skröplighet.

Uttalandet träffar en marknad som i allt högre grad säljer ”biologisk ålder” som ett tal man kan köpa, sänka och sedan mäta om. Problemet är att biologin erbjuder många tal, och branschen kan fritt välja dem som rör sig snabbast. Epigenetiska klockor som bygger på metylgrupper på arvsanlaget kan samvariera med dödsrisk i stora datamängder, men olika klockor kan ge olika svar för samma person. Kortsiktiga förändringar efter kost, motion, sjukdom eller läkemedel kan se ut som en ”tillbakagång” utan att det bevisar att den långsiktiga risken har ändrats.

Inflammationsprov (C-reaktivt protein och närliggande markörer) kan spegla verklig risk i befolkningar, men också övergående infektioner, sömnbrist eller träningsbelastning; ett lågt värde är inget intyg på långsamt åldrande. Mått som bygger på glykankedjor, maximal syreupptagningsförmåga och handgreppsstyrka ligger närmare funktionsförmåga än cellernas åldrande, men även de är känsliga för träning, skador och hur mätningen genomförs.

Barzilais eget arbete, som El País beskriver, pekar åt ett annat håll: i stället för att behandla åldrande som en instrumentpanel av justerbara provsvar kartlägger han hundraåringars arvsmassa för att hitta varianter som tycks skydda mot sjukdom. Han lyfter fram varianter i CETP och APOC3 som hittats hos vissa hundraåringar och som i intervjun kopplas till högre nivåer av ”gott” kolesterol, lägre triglycerider och minskad inflammation – egenskaper som läkemedelsutvecklare försökt efterlikna. Men även detta möter vanliga hinder: ett genetiskt samband är ingen behandling, och en behandling som flyttar ett laboratorievärde ger inte automatiskt färre hjärtinfarkter, mindre demens eller fler friska år.

Affärsmodellen för livslängdstestning väntar inte på den sortens bevis. Täta omtester skapar återkommande intäkter; fler markörer ger en känsla av fullständighet; och ”personliga” rapporter kan framställas även när kliniska gränsvärden för beslut är oklara. Konsumenten får ett tal; leverantören får en kund som nu har ett utgångsvärde och ett skäl att komma tillbaka.

Barzilais varning är varken ett förslag om reglering eller en produktlansering. Det är en påminnelse om att det som är lättast att mäta inte alltid är det som betyder mest, och att det mest säljbara påståendet ofta är det som är minst bundet till faktiska utfall.

Helen Reichert, hundraåringen som Barzilai beskrev, tillskrev sin livslängd hamburgare, öl, cigaretter och nattliv och dog vid 109. Hennes historia fastnar delvis därför att den inte ryms i ett laboratorieutlåtande.