USA:s sanktioner stänger av ICC-domares betalkort och molnkonton

En fransk domare vid Internationella brottmålsdomstolen upptäckte i somras att hans Visa- och Mastercardkort slutade fungera, att hans konton hos Google och Microsoft blev obrukbara och att vardagsköp via Amazon eller Airbnb plötsligt var spärrade. Utlösande faktor var inte ett datorangrepp utan amerikanska sanktioner som tillkännagavs efter att domstolen utfärdat en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, enligt EUobserver.

Händelsen behandlas nu inom europeiska förvaltningar som ett stresstest av den så kallade strategiska autonomin, ett stresstest som inga policydokument tycks ha förutsett. När ett enda utländskt beslut kan frysa betalningar, stänga e-poståtkomst och blockera inloggning i molntjänster för tjänstemän handlar det inte bara om privat besvär utan om risken för institutionell förlamning. Upphandlingsportaler, identitetshantering, ärendefiler och internkommunikation byggs i ökande grad kring amerikanska leverantörer och standarder. EUobserver uppger att regeringar däribland Frankrike, Österrike, Finland och Tyskland har börjat leta efter alternativ till amerikanska plattformar som Gmail, Zoom, Microsofts tjänster, Visa och Amazon.

Det de upptäcker är att beroendet inte är något man löser genom att byta programvara. Det sitter inbyggt i offentliga upphandlingsregler som gynnar etablerade leverantörer med redan godkända efterlevnadsdokument; i licensmodeller som gör ett utträde dyrt och långsamt; och i dataformat och kopplingar mellan system som i tysthet blivit förvaltningens standardspråk. Även när alternativ finns faller de ofta på de svåra kraven: samverkan med andra myndigheter, spårbarhet vid granskning, säkerhetscertifieringar och möjligheten att anställa personal som redan behärskar verktygen. Resultatet är ett välkänt mönster i stora organisationer: kostnaden för kursändringen tas omedelbart av köparen, medan nyttan är utspridd och osäker.

Fallet vid Internationella brottmålsdomstolen visar också hur betalningssystemen kan bli strypunkten. E-post kan i teorin ledas om, men löner, resebokningar och traktamenten går fortfarande genom kortnätverk och bankers efterlevnadsavdelningar som reagerar på risken för amerikanska sanktioner. I praktiken flyttas makt till privata mellanhänder utan politiskt mandat, men med starka drivkrafter att överuppfylla kraven i stället för att processa. Ett departement kan förklara sig ”molnsuveränt” på papper; det behöver ändå leverantörer som är villiga att genomföra betalningar och lagra data utan att beröras av amerikansk jurisdiktion.

Europas autonomidebatt behandlar ofta tekniken som en upphandlingspost, ännu en rad att sprida riskerna i, snarare än som en stapel av beroenden som byggs på under årtionden. Om sanktioner kan nå åklagare i Haag kan de nå vilken myndighet som helst vars dagliga drift leds genom samma fåtal plattformar.

Personalen vid Internationella brottmålsdomstolen förlorade inte åtkomsten till sina system för att en server gick sönder. De förlorade den för att någon annan höll i strömbrytaren.