Brittiska ministrar kräver att USA redovisar lagstödet för kriget mot Iran

Bilder

×

TOPSHOT-US-IRAN-ISRAEL-WAR-TRUMP standard.co.uk

Aftermath of an Israeli and the U.S. strike on a police station in Tehran standard.co.uk

standard.co.uk

standard.co.uk

Donald Trump and Keir Starmer shake hands as they hold a press conference at Chequers at the end of a state visit last September in Aylesbury, England. Photograph: Leon Neal/Reuters theguardian.com

‹ ›

Brittiska ministrar kräver att Trumpadministrationen redovisar den rättsliga grunden för USA:s allt bredare krig mot Iran, efter att premiärminister Keir Starmer vägrat ge sitt stöd till de första angreppen och begränsat amerikansk användning av brittiska baser till rent defensiva uppdrag.

Enligt Evening Standard sade finansdepartementets statssekreterare Darren Jones att amerikanerna ”måste lägga fram den rättsliga grunden” för sin intervention. Han framhöll att Storbritannien bara skulle sätta in styrkor där det finns laglig grund, en tydlig plan och ett direkt brittiskt intresse. The Guardian rapporterar att Trump svarade med att säga att ”den särskilda relationen uppenbarligen inte är vad den var”, efter att ha klagat på att Starmer varit ”ohjälpsam” och för långsam med att godkänna användning av brittiska anläggningar.

Konflikten uttrycks ovanligt öppet för en amerikansk-brittisk säkerhetsrelation som normalt bygger på tyst samordning och offentlig enighet. Starmer har dragit en gräns mellan offensivt deltagande och defensivt stöd, och sagt att Storbritannien inte deltar i angrepp utan att vissa villkor uppfylls, däribland laglighet och en ”genomtänkt plan”. Formuleringen speglar hur Irakkriget fortfarande kastar en skugga över brittisk politik. Samtidigt gör samma geografi som gör Storbritannien användbart i amerikanska operationer – baser, överflygningsrutter, logistik och integrerade underrättelser – landet sårbart när en konflikt trappas upp.

Den sårbarheten syns redan. Även om London avstår från att bli krigförande kan brittiskt territorium och brittiska tillgångar hamna på motståndarens målkarta om de uppfattas möjliggöra amerikanska angrepp. Evening Standard noterar att Starmer nu har gått med på amerikanska önskemål om att använda brittiska baser för defensiva syften, efter att iranska vedergällningar hotat britter och allierade, vilket han beskriver som ”ömsesidigt självförsvar”. The Guardian beskriver hur konflikten sprider sig i regionen, med nya angrepp mot Teheran och Libanon och följdstörningar för resor samt energi- och råvarumarknader.

För europeiska regeringar handlar tvisten mindre om juridisk finteori och mer om vem som bär vilka risker. Washington kan vidga målen – slå ut robotförmåga, förstöra sjöstridskrafter, hålla ombudsstyrkor i schack, förhindra kärnvapen – medan allierade tar andrahandskostnaderna: högre försäkrings- och fraktpriser, rusande gas- och oljepriser samt den politiska bördan av evakueringar och skärpta säkerhetsåtgärder. När man saknar reell makt att stoppa en upptrappning blir krav på rättslig klarhet ett av få verktyg en mindre partner kan använda för att bromsa utan att öppet bryta alliansen.

Trumps offentliga avfärdande av Starmer, och hans beröm av andra europeiska ledare samtidigt som han kritiserar Storbritanniens invandring och Londons borgmästare, gör en strategisk oenighet till inrikes teater. Men den operativa verkligheten ändras inte: brittiska baser förblir en nyckel i USA:s förmåga att projicera makt, även när brittiska ministrar insisterar på att de inte deltar i offensiven.

Storbritannien ber Washington förklara lagen för ett krig man inte startade. Samtidigt håller man startbanorna öppna för det som kommer härnäst.