Gunnar Strömmer: Regeringen vill införa ansiktsigenkänning i realtid för att hitta misstänkta

Justitieminister Gunnar Strömmer och två regeringskollegor vill att polisen ska kunna använda ansiktsigenkänning i realtid, driven av artificiell intelligens, för att hitta misstänkta på några sekunder. I en debattartikel i Aftonbladet på tisdagen hävdar de att verktyget behövs för att förebygga och utreda grova brott som mord, grov misshandel och ”allmänfarlig ödeläggelse”, och att tillstånd från åklagare eller domstol normalt skulle krävas.

Förslaget följer ett välkänt mönster i svensk kriminalpolitik: ny övervakningsförmåga införs som ett riktat instrument mot en smal kategori våldsbrott, och därefter pressar den praktiska logiken användningen utåt. När ett system kan skanna ansikten i stor skala blir den rörliga kostnaden nära noll, medan den institutionella kostnaden för att låta bli stiger för varje uppmärksammat fall. Regeringens text lovar spärrar – nödvändighet, tillstånd och tillsyn av Integritetsskyddsmyndigheten – men ägnar betydligt mindre utrymme åt de mekanismer som avgör om spärrarna blir verkliga eller bara formalia.

Börja med felen. Ansiktsigenkänning i realtid är inte en enda teknik utan en kedja: kamerakvalitet, ljus, vinkel, kvaliteten på bildsamlingen man jämför mot, gränsvärden för träff och mänsklig tolkning. En ”träff” är inte ett faktum utan en sannolikhetspoäng. Debattartikeln säger inget om vilken andel felaktiga träffar som skulle accepteras på allmän plats, hur felandelen förändras i folksamlingar eller vad som händer när polisen agerar på en felaktig matchning. I praktiken fördelas kostnaderna ojämnt: den oskyldige stoppas, visiteras, förhörs, kanske omhändertas tillfälligt; myndigheten bokför en ”insats” och går vidare.

Sedan finns frågan om bildsamlingarna. Matchning i realtid förutsätter en referensmängd – foton på efterlysta, dömda, viseringssökande, passinnehavare eller något bredare. Regeringen ramar in verktyget som ett sätt att hitta ”en viss person”, men säljer det samtidigt som en metod att sålla i ”stora mängder material från kameror” och filtrera på ansikten. Det är inte traditionellt polisarbete; det är en granskningsmodell där alla kontrolleras för att några få ska kunna hittas.

Incitamenten förskjuts även internt. Om sekunders skanning finns tillgänglig blir mödosamt arbete – vittnesförhör, lokalkännedom, spaning mot kända nätverk – svårare att försvara i budgetar och bemanning. Debattartikeln framställer tekniken som ett sätt att ”frigöra tid” och snabba på utredningar. Men snabbare är inte detsamma som bättre, och tid som sparas kan bli tid som omfördelas till mer skanning.

Författarna öppnar dessutom en nödväg: i brådskande fall kan användningen börja utan tillstånd, om en ansökan lämnas in inom 24 timmar. Det är en stor dörr i ett system som sägs vara tänkt för undantag. När ett verktyg väl finns tenderar ”brådska” att definieras av risken att få skulden i efterhand, inte av lagens snäva avgränsning.

I regeringens berättelse befinner sig Sverige i ett ”allvarligt läge” och får inte bromsa. Den konkreta förändringen är att kameror inte längre bara skulle spela in; de skulle i realtid avgöra vem i bild som förtjänar polisens uppmärksamhet.