Antje Jackelén: Folkhälsoenkäten mäter sexliv men inte andlig hälsa

Den nationella folkhälsoenkäten 2026 frågar om sexliv men inte om andligt välbefinnande. Det påpekar ärkebiskop emerita Antje Jackelén i en debattartikel i Aftonbladet, där hon menar att enkäten – med sitt fokus på levnadsvanor, tillit till institutioner och kulturkonsumtion – missar existentiella resurser som kan vara avgörande för människors motståndskraft i en tid hon beskriver som en ”polykris”.

Jackeléns invändning handlar inte i första hand om att religionen skulle vara förbisedd. Den handlar om hur staten bestämmer vad som räknas som hälsa, och därmed vad den anser sig ha skäl att mäta, finansiera och styra. Enkäten kartlägger enligt henne kost, motion, sömn, spel, alkohol och social tillit, och behandlar ”socialt och kulturellt deltagande” mest som medlemskap i formella organisationer och konsumtion av kulturevenemang. Ideellt arbete utanför föreningslivet, informell ömsesidig hjälp och religiösa gemenskaper passar inte lika lätt in i rutorna.

Detta spelar roll eftersom sådana mätningar inte är neutrala. De ligger uppströms politiken: det som mäts blir synligt för förvaltningen, och det som blir synligt blir också möjligt att angripa med program, anslag och resultatindikatorer. Jackelén pekar på att regeringen nyligen gav Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utveckla arbetet med ”existentiell hälsa” inom den nationella folkhälsopolitiken, samtidigt som det centrala instrumentet för att följa befolkningens hälsa fortfarande lämnar dimensionen utanför.

Om andligt och existentiellt välbefinnande väl förs in, kommer det inte som en privat angelägenhet utan som en variabel. Nästa steg blir ofta en ram: definitioner, frågebatterier, riktvärden, expertgrupper och utbildningsmaterial för personal som ska översätta personlig mening till standardiserade kryssrutor. Det som börjar som ett erkännande kan snabbt bli ett nytt förvaltningsområde som konkurrerar om pengar, skapar efterlevnadskrav och drar in politiken i strider om vilka former av ”mening” som ska godkännas.

Jackeléns egna exempel visar spänningen. Hon vill att religiösa gemenskaper och rum ska räknas in vid sidan av körer, teatrar och bibliotek. Men när staten listar godkända former av existentiellt deltagande, beslutar den också om vad som inte räknas. Enkäten behandlar redan kulturlivet som något som kan räknas; att tillämpa samma logik på det andliga riskerar att göra det inre livet till ännu en yta för styrning.

Hennes mest konkreta iakttagelse är också den enklaste: den 72 frågor långa enkäten frågar hur man ser på framtiden för sin ”personliga del”, men inte hur världshändelser påverkar ens utsikter. I ett system som bygger på individualiserade mått måste även kollektiv oro översättas tillbaka till den privata individen.

Enkäten landar i brevlådan som ett formulär. Jackelén frågar vilket slags samhälle som byggs när mening bara räknas när den kan kodas.