Carney vill göra Kanada och Australien till strategiska kusiner

Kanadas premiärminister Mark Carney använde den 5 mars ett tal i Australiens parlament för att lansera Kanada och Australien som ”strategiska kusiner” som bör förhandla tillsammans med större makter, däribland Donald Trumps USA. Enligt The Guardian beskrev Carney detta som ett svar från medelstora stater på en ”global arkitektur” som han menade håller på att falla sönder efter flera kriser i rad.

Det konkreta budet gällde samarbete kring råvaror och industri. Carney sade att Kanada och Australien tillsammans står för 34 procent av världens litiumtillgångar, 32 procent av uranförsörjningen och 41 procent av järnmalmen, och argumenterade för att länderna bör samordna investeringar, tekniskt samarbete och förädlingskapacitet. Han meddelade också att Australien ska ansluta sig till en grupp inom G7 för kritiska mineraler, ett utvidgat samarbete som ska säkra leveranskedjor för batterier, försvarsproduktion och avancerad elektronik.

Samtidigt rymmer förslaget ett tyst medgivande: ingen av staterna kan göra mineralrikedomen till verklig strategisk handlingsfrihet utan skala, kapital och säkerhetsgarantier – och mycket av detta går fortfarande via USA:s logistik och försvarsstruktur. Carney förespråkade utveckling av ”nästa generations drönare”, övervakningsflyg, verktyg för cybersäkerhet och artificiell intelligens, men placerade i samma tal båda länderna i en ”koalition av villiga” som planerar för en framtida uppgörelse om Ukraina, där ”robusta säkerhetsgarantier” skulle krävas för att avskräcka en förnyad rysk aggression.

Carney använde också besöket för att markera avstånd till USA:s och Israels angrepp mot Iran. The Guardian uppger att han vid Lowy Institute i Sydney sade att han välkomnade slutet för ayatolla Ali Khameneis styre, men att han inte ansåg angreppen lagliga, med hänvisning till att det saknades stöd i Förenta nationernas säkerhetsråd eller ett omedelbart hot. Han tillade att Kanada inte hade rådfrågats och att det inte fanns någon bredare process.

Den kombinationen – att förklara den gamla ordningen bruten men samtidigt luta sig mot dess säkerhetsställning – präglar hela dagordningen. Carney talade om ”suveräna förmågor” inom artificiell intelligens så att länder inte hamnar mellan ”jättelika teknikbolag och hegemoner”, och pekade på ett trepartssamarbete om artificiell intelligens med Australien och Indien. Men att bygga inhemsk datorkraft, utbildningskedjor och upphandlingssystem tar längre tid än att underteckna kommunikéer, och de största köparna av artificiell intelligens för försvarsbruk är fortfarande stater med de största försvarsbudgetarna.

Vinnarna är lättare att identifiera än betalare: gruvbolag och förädlare får en större, mer garanterad marknad, och regeringar får en diplomatisk fana för politik de ändå vill driva. Kostnaden hamnar i subventioner, upphandlingar och den politiska skyldigheten att ställa upp när koalitionens säkerhetsåtaganden prövas.

Carney sade i Australiens parlament att de två länderna bör sluta agera som konkurrenter. Han motiverade det med litium och uran – varor som inte rör sig utan fartyg, försäkringsbolag och en flotta någon annanstans som håller sjölederna öppna.