EU-kommissionen vill ge europeiska varor förtur i offentliga upphandlingar

EU-kommissionen vill skriva in en ”Tillverkad i Europa”-preferens i offentlig upphandling och säljer det som ett svar på strategiskt beroende. Tjänstemän pekar bland annat på att EU hämtar 94 procent av sin import av solceller från Kina. Förslaget, som lades fram den 4 mars som del av det som EUobserver kallar en ”lag om industriell påskyndare”, skulle kräva att vissa varor – från stål och cement till batterier och annan grön teknik – tillverkas i EU eller i partnerländer för att kunna vinna kontrakt som finansieras med offentliga medel.

Mekanismen är enkel: ligger en produkts leveranskedja utanför unionen kan den sorteras bort redan innan anbuden jämförs. Kommissionen beskriver det som ömsesidighet och framhåller att politiken inte bara skulle gälla Kina, utan även länder som saknar handelsavtal med EU eller som inte ger motsvarande tillträde till sina egna upphandlingsmarknader. Den logiken kan även omfatta USA, efter att Donald Trump skärpte tillträdet till amerikansk offentlig upphandling under ”Köp amerikanskt”, enligt EUobservers återgivning.

För medlemsstater som i årtionden behandlat öppen upphandling som ett verktyg för kostnadsdisciplin och mot korruption skapar det nya angreppssättet en annan uppsättning drivkrafter. När behörighet knyts till geografi snarare än prestation flyttas den avgörande skickligheten från att bygga billigare eller bättre produkter till att kvalificera sig som ”strategisk” och klara trösklar för lokalt innehåll. Kommissionen har redan snävat in räckvidden efter påtryckningar från Tyskland, Sverige, Finland och Nederländerna, sedan tidigare utkast övervägt att ta med halvledare och artificiell intelligens – ett tecken, noterar EUobserver, på hur snabbt branscher vill lobba sig in bakom samma tullmur i allt utom namn.

Följdverkningarna är finansiella lika mycket som industriella. Offentlig upphandling är ett av få styrmedel Bryssel kan använda utan att skriva om fördragen, och det är samtidigt en av Europas största garanterade efterfrågepooler. Att styra om den mot inhemska etablerade aktörer förändrar vem som bär kostnaden för långsammare inlärningskurvor, mindre produktionsserier och högre styckkostnader: kostnaderna hamnar först i offentliga budgetar och därefter i hushållens räkningar och skatter. Politiken formar också investeringsflöden: utländska företag som vill få tillgång till subventionerade projekt måste antingen bygga kapacitet inom EU eller samarbeta med företag som redan har den, vilket gör marknadstillträde till ett förhandlingskort.

Inget av detta löser den omedelbara begränsningen att Europas industriella svagheter ofta ligger uppströms – i energipriser, tillståndsprocessernas tidslinjer och splittrade kapitalmarknader – snarare än i slutbudgivarens nationalitet. Men det skapar en ny sorts förutsägbarhet: för företag som kan uppfylla reglerna skrivs efterfrågan in i upphandlingsdokumenten.

Förslaget väntar fortfarande månader av förhandlingar i Europaparlamentet och mellan de 27 medlemsstaterna, och motståndare arbetar redan för att mjuka upp definitionen av ”europeisk preferens”, rapporterar EUobserver. Kommissionens vice ordförande Stéphane Séjourné hävdade att utan ingripande riskerar Europa att helt flytta ut produktionen av grön teknik, cement och stål.

Än så länge skrivs industrisvängen inte i fabriker utan i upphandlingsklausuler – och den första striden gäller vilka branscher som ska få kallas oumbärliga.