Hormuzhot riskerar gödselbrist i världen

Ungefär en tredjedel av all urea som handlas globalt passerar Hormuzsundet, enligt en analys som The Independent återpublicerat från The Conversation. När kriget i Mellanöstern får försäkringsbolag att dra tillbaka krigsriskförsäkringar och rederier att styra om eller ligga stilla, hamnar strålkastarljuset omedelbart på oljan. Men gödselmedelsflödet är en långsammare kedja byggd kring samma flaskhals – och konsekvenserna kommer senare, när det är svårare att göra något åt dem.

Kvävegödsel tillverkas av naturgas. Genom Haber–Bosch-processen omvandlas metan till ammoniak, och ammoniak till produkter som urea som bär upp dagens skördenivåer. Persiska viken står i centrum av detta system av två skäl som författarna lyfter: billig gas och årtionden av kapitalinvesteringar i exportinriktad ammoniak- och ureaproduktion i länder som Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. När Hormuz blir svårt att försäkra och finansiera är det inte bara råolja och flytande naturgas som fastnar; det är också insatsvarorna till nästa sådd.

Tidpunkten är avgörande. På norra halvklotet ökar inköpen av gödsel inför planteringen. En försening på några veckor kan störa; en störning på månader tvingar jordbrukare till val som senare syns som lägre skördar. The Independent-artikeln noterar att även måttliga minskningar av kvävegödsling kan ge oproportionerligt stora tapp i produktion, vilket kan motsvara miljontals ton förlorade grödor. Det märks inte i butikshyllorna i morgon, utan efter skörden – när lager och leveransåtaganden redan är låsta.

Beroendet är bredare än det ser ut på pappret. Indien driver inhemska ureafabriker men är starkt beroende av import av flytande naturgas från viken för att driva dem. Brasilien är beroende av importerade kväve- och fosfatgödselmedel för att upprätthålla produktionen av soja och majs. Till och med USA, trots att landet är en stor producent av gödselmedel, importerar betydande volymer. I praktiken betyder ”självförsörjning” ofta inhemska fabriker som är bundna till importerad gas, importerade insatsvaror eller importerad sjötransportkapacitet.

Den första chocken är logistisk och finansiell: fraktpriser stiger, krigsriskpåslag breddas och laster blir svårare att försäkra. Den andra chocken är agronomisk: mindre gödsel ger lägre skördar. Den tredje chocken är politisk: när livsmedelsinflationen väl kommer brukar regeringar ta till pristak, subventioner och nödupphandling – verktyg som flyttar kostnaderna till skattebetalarna och samtidigt snedvrider utbudet ytterligare. Det är en klassisk incitamentsfälla: politiker belönas för synliga, snabba åtgärder, medan kostnaden för sämre försörjning och felprissättning sprids ut och skjuts på framtiden.

Oljepriser kan falla lika snabbt som de stiger när sjöfarten normaliseras. Ett missat gödselmedelsfönster går däremot inte att spela om.