EU-delegation portas i Benghazi efter krav på tv-sända möten
Haftar kontrollerar Libyens kust oljan och smuggelvägarna medan FN-erkänd regering saknar reell makt, migrationen blir förhandlingsvaluta där Europa får välja mellan legitimitet och tillträde
Bilder
Composite: Alex Mellon/Guardian Design. Reuters/AFP/Getty Images
theguardian.com
Khalifa Haftar in Athens in 2020. Photograph: Costas Baltas/Reuters
theguardian.com
Fighters from the Libyan National Army in Benghazi in 2019. Photograph: Abdullah Doma/AFP/Getty Images
theguardian.com
Libyans wave the old national flag in Benghazi in 2011. Photograph: Roberto Schmidt/AFP/Getty Images
theguardian.com
The Egyptian president Abdel Fattah al-Sisi (centre) meeting Aguila Saleh (left) and Haftar in Cairo in 2020. Photograph: Egyptian Presidency/AFP/Getty Images
theguardian.com
I juli 2025 flög fyra höga europeiska tjänstemän till Benghazi för att få till ett brådskande möte om migrationsströmmarna från Libyen. De reste hem utan att ens få träffa mannen som i praktiken kontrollerar kuststräckan, oljefälten och smuggellederna. Enligt Guardian krävde Khalifa Haftar att delegationen först – offentligt och inför kameror – skulle träffa ministrar från en östlig administration som Europa inte erkänner.
När européerna vägrade nekades de inresa och blev kvar i en flygplatslounge. Episoden blottlade ett grundfaktum i Libyens ordning efter 2011: formella titlar och internationellt erkännande ligger ovanpå en maktkarta som i stället följer väpnade grupper, oljeinfrastruktur och utländska beskyddare. Den Förenta nationerna-stödda Regeringen för nationell enhet i Tripoli, bildad 2021 för att övervaka val som aldrig blev av, är erkänd utomlands men kontrollerar inte de tillgångar som gör Libyen avgörande. En rivaliserande östlig regering, tillsatt i Benghazi 2022, är inte erkänd, men den fungerar som portvakt till Haftar.
Haftar, 82 år, framställs som befälhavare för den så kallade Libyska nationella armén, en koalition av miliser som sattes samman 2014 och senare godkändes av det östliga parlamentet. Guardian uppger att hans styrkor håller oljefält och exportterminaler i stora delar av centrala Libyen, och att hans kustenheter bevakar delar av den östra kusten samtidigt som de kontrollerar rutter som används för smuggling. I praktiken fungerar den portföljen – oljeintäkter, väpnade löneutbetalningar och gränsinflytande – som en ersättning för den legitimitet som val normalt skulle ge.
Utländsk inblandning är inte en bisak utan en del av själva driftssystemet. Guardian beskriver Libyen som en knutpunkt där Ryssland, Turkiet, Egypten och Förenade arabemiraten beväpnar rivaliserande fraktioner, och där baser i Libyens söder används för att föra in vapen och stridande i Sudans inbördeskrig. Följdverkningar från Sudan spiller sedan tillbaka in i Libyens migrationsekonomi och pressar fler människor norrut mot Medelhavet. För Europa mäts den omedelbara kostnaden i ankomster, patrullbudgetar och politisk kris; för Libyens väpnade makthavare är samma flöden ett påtryckningsmedel.
Det misslyckade besöket i Benghazi visar också varför diplomatins tal om en ”enhetsregering” ofta kör fast. Erkännande är en valuta som yttre aktörer kontrollerar, men tillträde är en valuta som Haftar kontrollerar. Han kan kräva offentliga möten som tvättar fram status åt tjänstemän som är beroende av honom, och därefter hålla inne samarbete när bildspråket inte passar. Europas val blir binärt: legitimera den östliga administrationen eller förlora kontakten med den enda aktör som kan skruva upp och ned migrationen.
Libyens 1 100 mil långa Medelhavskust – Afrikas längsta – är fortsatt den främsta avreseplatsen för migranter som tar sig norrut, noterar Guardian. Delegationen som kom för att förhandla om kontrollen över den kuststräckan kom aldrig längre än till terminalen.