Luftförsvaret i Gulfstaterna bränner robotlager mot Irans billiga drönare
Avfyrar Patriot och THAAD för miljarder när varje mål måste skjutas ned, efter några dagar blir lyckade nedskjutningar mest en förbrukningstakt och nästa leverans avgör vilka städer som anses värda skottet
Bilder
Förenta staternas och Gulfstaternas luftförsvar har i flera dagar skjutit ned iranska robotar med motrobotar som kostar mer än de hot de är avsedda att stoppa. Business Insider, med hänvisning till siffror från det amerikanska försvarsdepartementet, uppger att mer än 500 ballistiska robotar och 2 0000 envägs attackdrönare har avfyrats sedan amerikanska och israeliska operationer inleddes i lördags. Gulfstaterna säger att de har skjutit ned hundratals robotar och omkring 1 3000 drönare.
Notan är inte en bokföringsdetalj. En beräkning från Center for Strategic and International Studies uppskattar utgifterna för motrobotar till omkring 1,7 miljarder dollar under de första 100 timmarna av strider, med ett spann på ungefär 1,2 till 3,7 miljarder beroende på vilka robottyper som använts. Räknesättet är inbyggt i systemen: en Patriot PAC-3-motrobot uppskattas kosta omkring 3,7 miljoner dollar, och doktrinen föreskriver ofta två avfyrningar per inkommande ballistisk robot. En enda bekämpning kan därmed närma sig 8 miljoner dollar, innan man ens räknar in radartid, omladdningar eller de flygplan och fartyg som hålls i beredskap.
Det här är en typ av tävlan där försvararens uppdrag i praktiken tvingar fram överutgifter. Flygplatser, anläggningar för flytande naturgas, avsaltningsverk och finansdistrikt kan inte ”tillåtas träffas ibland” utan att hela regionens investeringskalkyl skrivs om. Därför blir beslutet att avfyra motrobotar mindre en avvägning och mer ett standardläge: ser ett radareko trovärdigt ut, så skjuter man.
Angriparen kan däremot pröva sig fram billigt och i stor skala. De iranska Shahed-drönare som använts i flera krigsskådeplatser uppskattas vanligen kosta 20 0000 till 50 0000 dollar styck, noterar Business Insider. Även om man tar försvarsdepartementets siffror för givna blir den lägre kostnaden för 2 0000 drönare omkring 40 miljoner dollar – mindre än priset för ett dussin PAC-3, eller färre än fyra THAAD-motrobotar, som uppskattas ligga nära 13 miljoner dollar styck. När en billig drönare tvingar fram en dyr motrobot köper angriparen i praktiken upp försvararens lagerförbrukning.
Andra ordningens effekter syns redan runt Persiska viken. Försäkrings- och sjöfartsmarknader har börjat prissätta om riskerna kring Hormuzsundet; flygbolag har lett om eller ställt in flygningar; och logistikhubbar som säljer tillförlitlighet som vara har upptäckt att tillförlitligheten numera beror på ändliga robotlager och på utomstående stormakters vilja att fylla på dem. Försvarsdepartementet säger att man fört in ”alla möjliga system mot obemannade luftfarkoster” till regionen, men den avgörande begränsningen är inte uppfinningsrikedom – det är magasinens djup.
Det som ser ut som luftförsvar är samtidigt en upphandlingskedja. Motrobotar tillverkas i begränsade mängder, beställs år i förväg och fördelas politiskt. I en utdragen växling förskjuts frågan från ”kan vi stoppa den här vågen” till ”vem får nästa leverans”, och vilka städer, baser och exportterminaler som anses värda skottet.
Under krigets första timmar marknadsförde Gulfstaterna lyckade nedskjutningar som bevis på att systemet fungerar. Efter flera dagar läses samma siffror snarare som en förbrukningstakt.