Kirurg i London opererar prostata på patient i Gibraltar via robot

En kirurg i London har genomfört en bortoperation av prostatakörteln på en patient i Gibraltar med hjälp av en robot som stod i en operationssal 150 mil bort, rapporterar The Guardian. Ingreppet på St Bernard’s Hospital gjordes med ett fyrarmat robotsystem av märket Toumai, som styrdes av professor Prokar Dasgupta från en styrkonsol på Harley Street. Den uppmätta fördröjningen uppgavs vara 0,06 sekunder.

Systemet kopplades via fiberoptik med en reservförbindelse över femte generationens mobilnät. Ett lokalt team i Gibraltar stod redo att ta över om förbindelsen bröts. Patienten, 62-årige Paul Buxton, säger att han hade räknat med att hamna i kö inom den brittiska statliga sjukvården och resa till England för avancerad kirurgi, men att han i stället kunde opereras på hemmaplan. Han kallade valet ”självklart”, givet alternativet att vara borta från hemmet i veckor.

Den medicinska milstolpen är lätt att beskriva; den praktiska är svårare. Fjärrstyrd robotkirurgi flyttar tyngdpunkten från operationssalen till kommunikationskedjan: vägval i nätet, reservlösningar, fördröjningar och feltyper blir en del av själva ingreppet. Det väcker i sin tur en fråga som sjukvårdssystem och försäkringsgivare gärna skjuter på framtiden tills något går fel: vem bär ansvaret när skadan inte orsakas av ett felgrepp med skalpellen utan av ett programfel, förlorade datapaket eller ett avbrott i telenätet.

Vid en vanlig operation hamnar ansvaret typiskt hos kirurgen och sjukhuset, medan tillverkare kan dras inför krav om det går att visa ett produktfel. Vid gränsöverskridande fjärrkirurgi växer kretsen av inblandade: kirurgens arbetsgivare, det behandlande sjukhuset, robottillverkaren, den tekniktjänst som sätter ihop systemet och nätoperatören som bär förbindelsen. Var och en har starka skäl att definiera felet som någon annans område – medicinsk bedömning, apparatens funktion, teknisk samordning eller ”force majeure” i nätet.

The Guardian noterar att ett team fanns på plats för att ta över om länken föll. Det är en praktisk försäkring som också fungerar som en juridisk: den ger en mänsklig reserv, men gör det också lättare att hävda att fjärrlänken är ett hjälpmedel snarare än den enda kritiska kedjan. Ju vanligare fjärrkirurgi blir, desto svårare blir det att bemanna dubbla team, och desto mer kommer tyngden att hamna på avtal och försäkringar som i förväg måste slå fast vilka fel som omfattas och till vilket pris.

Tillsynsmyndigheter kommer samtidigt att dras åt två håll. Fjärrkirurgi lovar tillgång till specialistvård utan resor, vilket är politiskt lockande för perifera regioner och små jurisdiktioner. Men varje extra godkännandelager – legitimation över gränser, påtvingade nätkrav, rapporteringsplikt – skapar nya fördröjningspunkter som patienter märker långt innan de märker hypotetiska risker för dataintrång.

Buxtons operation genomfördes med en uppmätt fördröjning på 60 millisekunder och ett beredskapsteam i rummet. Nästa tvist kommer inte att handla om huruvida roboten kan skära – utan om vem som betalar när förbindelsen inte håller.