Växtmångfalden minskar i Europa efter digerdöden

Pollen bevarade i sjösediment runtom i Europa tyder på att växtmångfalden minskade i stora delar av kontinenten under ungefär ett och ett halvt sekel efter digerdöden, trots att pandemin mellan 1347 och 1353 beräknas ha dödat 30 till 50 procent av Europas befolkning. Resultaten, som rapporterats av The Independent och publicerats i Ecology Letters, bygger på fossil pollenstatistik för att återskapa hur vegetationen förändrades när gårdar och byar övergavs.

I många år har digerdöden behandlats som ett slags naturligt experiment: när människor plötsligt drar sig tillbaka tar skogen över åkrarna, viltet återvänder och den biologiska mångfalden ökar. Den nya analysen gör den berättelsen mer komplicerad genom att koppla mångfalden inte till frånvaron av människor, utan till vilken sorts störning människor skapade. Enligt Jonathan Gordon vid universitetet i York satte övergivandet punkt för långvariga brukningsformer som bete, småskalig odling och återkommande röjning – verksamheter som upprätthöll ett lapptäcke av livsmiljöer. När skog bredde ut sig över tidigare jordbruksmark blev landskapet mer likformigt, och många växter knutna till öppna miljöer, som trivs i skötta gräsmarker och längs åkerkanter, gick tillbaka.

Mekanismen är viktig eftersom studiens signal inte är att ”naturen blev sämre”, utan att en viss blandning av livsmiljöer försvann. Pollen är en ställföreträdande mätare: den fångar förskjutningar i växtsamhällen över tid, men har också begränsningar i rumslig skärpa och i hur den återger lokala jämfört med regionala förhållanden. Tidsfönstret – ungefär 150 år efter pandemin – lämnar dessutom utrymme för andra krafter att påverka utfallet, som klimatvariationer, förändrade brandmönster och senare vågor av återinflyttning. Ändå stöder det breda mönstret en grundpoäng som naturvårdare ofta går förbi: Europas omtalade artrikedom är på många håll en produkt av århundraden av lågintensivt markbruk.

Det får direkta följder för dagens politik kring ”återförvildning”. Att ta bort jordbruk kan öka skogsareal och kolinlagring, men kan också utplåna halvöppna landskap som är beroende av bete och återkommande slåtter eller röjning. Vinnare och förlorare är inte abstrakta: orkidéer, ängsfjärilar och betesmarksväxter tenderar att förlora när busksnår och skog tar över; arter specialiserade på skog kan vinna. En politik som subventionerar markövergivande samtidigt som den utlovar en allmän mångfaldsvinst riskerar att sälja en avvägning som om den vore en gratis lunch.

Författarna argumenterar därför för en ”lapptäckesmetod” – att hålla kvar en mosaik av grödor, skogar, beten, dammar och andra livsmiljöer – och hänvisar till system som Iberiska halvöns dehesas och montados, alpina betesmarker och Ungerns tanya-landskap. Den praktiska frågan är inte om människor ska finnas i landskapet, utan vem som ska betala för att störningen ska fortsätta när den slutar vara ekonomiskt rimlig.

I pollenstatistiken framstår skogsexpansionen efter pesten som återhämtning. I artantalet framstår den som förenkling.