Arjeplog har Sveriges mest opålitliga elnät, strömavbrotten ökar trots höjda nätavgifter och kommunen återkommer i Energimarknadsinspektionens bottenlista, elkunder betalar för investeringar medan nätbolag och tillsynsmyndighet skyller på intäktsramar och domstolar

Bilder

dn.se

Sveriges djupaste sjö Hornavan i Arjeplog är avgörande för landets elsystem, men folk som bor i området – som familjen Sundström – har sämst leveranskvalitet i elnäten. Foto: Erik Simander Foto: Erik Simander

Fiskenätet är från 1988, men gör sitt jobb. Sedan det köptes in har landets elmarknad förändrats i grunden, vilket gjort att elnäten måste byggas ut, vädersäkras, förstärkas och moderniseras. Och notan skickas till kunderna. Foto: Erik Simander Foto: Erik Simander

4 eller 40 minusgrader spelar ingen roll. När fiskenäten ligger ute måste de kontrolleras av Petter Sundström och hans son Johan. Foto: Erik Simander Foto: Erik Simander

Arjeplog har Sveriges minst pålitliga elförsörjning, enligt siffror som Energimarknadsinspektionen, Ei, sammanställt. Under det senaste decenniet har avbrotten i kommunen inte minskat utan ökat, rapporterar Dagens Nyheter, samtidigt som nätavgifterna stigit och rikssiffror visar färre avbrott för många kunder.

Skillnaden är inte marginell. Ei:s data visar att omkring 15 000 elkunder i landet återkommande drabbas av det som tillsynsmyndigheten klassar som ”låg leveranskvalitet”, koncentrerat till glesbygdsområden där avbrotten både är vanligare och varar längre än i tätorter. Arjeplog, Arvidsjaur och Sorsele återkommer nära botten i rangordningarna, och nätbolag överskrider de lagliga gränsvärdena för avbrottslängd i tusentals fall varje år. För lokala företag blir följderna omedelbara: ett strömavbrott som slår ut en frys vid fel tillfälle kan förstöra fisk värd hundratusentals kronor för familjer som är beroende av säsongens fångster, som DN beskriver.

Den politiska försäljningspunkten för högre nätavgifter har länge varit enkel: mer pengar in ska ge mer underhåll och förstärkning ut. Branschen pekar också på mätbara förändringar: tusentals kilometer nya ledningar över ett decennium, en större andel nedgrävda kablar och att en stor andel kunder uppger att de inte haft oannonserade avbrott under 2024. Men kommunerna som gång på gång hamnar på Ei:s listor över ”sämst i landet” visar vad ett riksgenomsnitt kan dölja: förbättringarna är ojämnt fördelade, och de platser som har skörast ekonomi är ofta de platser där reservkraft är svårast att finansiera.

Ei:s egen kritik gör bilden mer komplicerad. Myndigheten anser att den intäktsrammodell som styr vad nätbolagen får ta betalt har gjort att bolagen kunnat bli ”överkompenserade” i förhållande till sina faktiska kostnader, och enligt DN har Ei upprepade gånger förlorat domstolstvister mot nätbolag om hur ramarna ska sättas. Riksdagen har därefter gett Ei ett bredare uppdrag att utforma reglerna. Men när underprestationen är varaktig i en viss region har Ei hittills inte använt sanktioner som knyts direkt till avbrotten – myndighetens företrädare säger att böter inte tillämpats på detta område, även om han inte utesluter det framöver.

Resultatet blir en välbekant svensk ansvarstriangel: kunderna finansierar investeringar genom reglerade nätavgifter, operatörerna kan hänvisa till att de håller sig inom den tillåtna intäktsramen, och tillsynsmyndigheten pekar på begränsningar i sina verktyg och på domstolarna. Under tiden gör hushåll och småföretag i avbrottsdrabbade områden det systemet i praktiken ber dem göra: köpa sin egen robusthet – elverk, batterier, reservvärme – eftersom elnätet inte pålitligt levererar det som räkningen antyder.

I Arjeplog gör Hornavans stora vattenmagasin området centralt för Sveriges elsystem. För människorna som bor intill det slocknar ändå lamporna tillräckligt ofta för att en frys full av fisk ska bli ett problem i riskhantering.