Charlie Weimers: Sverige ska inte exportera samtyckeslagen till EU innan rättsosäkerheten rensas ut

Charlie Weimers, Sverigedemokraternas delegationsledare i Europaparlamentet, vill att Sverige först omprövar sin samtyckeslagstiftning om våldtäkt innan någon ens försöker göra den till mall på unionsnivå. I en debattreplik i Aftonbladet hänvisar han till uppgifter om att fällande domar ökat med 70 procent sedan lagen infördes, samtidigt som han pekar på en granskning av Sveriges Radio Kaliber från december 2025. Den visade att en betydande andel tingsrättsdomar för ”oaktsam våldtäkt” senare rivs upp i hovrätten.

Weimers resonemang handlar mindre om den moraliska idén om samtycke. Han säger sig stödja en samtyckesnorm utan krav på våld eller hot. Det han i stället varnar för är vad som händer när straffrätt görs till en politisk produkt för likriktning. När Bryssel sätter en miniminivå för brottsdefinitioner som våldtäkt får nationella politiker en bekväm ursäkt: svåra avvägningar om beviskrav, polisens prioriteringar och åklagarnas arbetssätt kan beskrivas som ”krav från unionen”. Det är särskilt lockande på områden där vinsten av hårdare lagar kommer direkt i form av rubriker och signalpolitik, medan kostnaderna – felaktiga domar, överlastade domstolar och minskat förtroende – kommer långsamt och är svåra att knyta till ett visst beslut.

Den svenska debatt han hänvisar till visar mekaniken. När gränsen flyttas från att bevisa tvång till att bedöma samtycke blir fler mål beroende av trovärdighet snarare än teknisk bevisning. Weimers pekar på siffror från Brottsförebyggande rådet som antyder att omkring 40 procent av fällande domar vilar på situationer som i praktiken är ”ord mot ord”. I sådana mål blir bördan i praktiken processuell snarare än formell: den tilltalade måste leverera en övertygande alternativ berättelse, medan staten kan hävda att osäkerheten i sig visar oaktsamhet. Det kan ge fler fällande domar, men också fler överklaganden, fler ändrade domar och en växande krets anhöriga som upplever rättssystemet som godtyckligt.

Likriktning på unionsnivå skulle inte bara standardisera brottsrekvisit utan också den omgivande apparaten. Weimers varnar för att definitioner av samtycke kan spilla över i styrda utbildnings- och folkhälsoprogram som formas kring könsnormer. Även om den invändningen kan ifrågasättas är mönstret välbekant: när ett politikområde lyfts till unionskompetens kommer genomförandet ofta i paket med rapporteringskrav, utbildningsprogram och efterlevnadssystem. Kostnaderna hamnar hos nationella myndigheter och lokala institutioner, medan den politiska äran tillfaller nivån som skrev direktivet.

Den omedelbara frågan Weimers ställer är enkel: om Sveriges egen juridiska miljö beskriver lagen som ovanligt rättsligt osäker, varför skulle Sverige exportera den som förebild. Den långsiktiga frågan är vad som händer när straffrätten blir ännu ett område där ansvar sprids ut över institutioner som inte kan röstas bort samtidigt.

Weimers förslag är inte att överge samtyckeslagstiftning, utan att först ”återställa rättssäkerheten” på hemmaplan. Sverige kan ändra sin lagtext med ett riksdagsbeslut och pröva resultatet i svenska domstolar. När samma definitioner väl låses in i unionslikriktning blir en kursändring en förhandling mellan flera länder.

I Sverige kan en tingsrättsdom ändras av hovrätten. I Bryssel är överklagandet ett nytt direktiv.