Janne Næss: Schibsted låser in sig hos OpenAI

Schibsteds tidiga samarbete med OpenAI lanserades som en pragmatisk väg för europeiska mediehus att överleva när spridningen av nyheter flyttar från egna kanaler till nya, maskindrivna gränssnitt. Ett år senare framstår upplägget mindre som en genomtänkt förnyelsestrategi och mer som ett beroendekontrakt.

Dagens Media rapporterar att OpenAI nu kritiseras efter att ha tecknat ett avtal med USA:s försvarsdepartement, sedan förhandlingar mellan Pentagon och konkurrenten Anthropic brutit samman. Den omedelbara kontroversen är anseendemässig: en mediepartner som nyss gärna talade om att stå emot amerikansk teknikdominans har nu knutit sig till en leverantör som samtidigt kopplas till världens största säkerhetsapparat, med allt politiskt bagage det innebär.

Men den djupare frågan är strukturell. För en utgivarkoncern är ett samarbete med en sådan aktör inte bara ett inköp av verktyg. Det är ett långsiktigt vad om vart publiken ska ledas, vilket innehåll som ska slukas av systemen och vilka gränssnitt som blir standard. Om OpenAI byggs in i statliga upphandlingar och arbetsflöden kring nationell säkerhet får bolaget inte bara kapital och kontrakt, utan också en tyngd i regelutvecklingen. Standarder, säkerhetskrav och ”betrodda” driftsramar tenderar att formas av kunden med störst budget och starkast anspråk på sekretess.

Det är viktigt för europeiska medier därför att förhandlingsläget är asymmetriskt. Ett mediehus kan hota med att hålla inne sitt innehåll, men kan inte trovärdigt hota med att bygga en konkurrerande kedja av modeller, spridningskanaler och konsumentgränssnitt i global skala. Utgivarnas tillgångar är arkiv, varumärken och redaktionell kapacitet; den maskinella leverantörens tillgångar är beräkningskraft, tillgång till modeller och förmågan att paketera om text till nya produkter som fångar uppmärksamheten innan läsaren ens når utgivarens egen webbplats.

Incitamenten att skriva på är uppenbara på företagsnivå. Licensbetalningar och förtur till verktyg kan se ut som en bro över fallande annonsmarknader och skakiga prenumerationsintäkter. Men när fler utgivare ansluter förändras det kollektiva utfallet: det maskinella skiktet blir den primära kontaktytan mot läsaren, medan utgivarna blir utbytbara leverantörer. Betalningarna som ser ut som intäkter kan fungera som övergångsbidrag — pengar som mjukar upp flytten till en värld där utgivaren inte längre är grindvakt.

Schibsteds belägenhet skärps av koncernens egen tidigare retorik. Gruppen har varnat för att amerikanska teknikplattformar kan användas som politiskt påtryckningsmedel. En leverantör som nu arbetar med Pentagon verkar per definition i en miljö där exportkontroller, undantag med hänvisning till nationell säkerhet och statliga påtryckningar är rutin. Även om ingen tvingande styrning sker ökar riskpremien: beslut om modellåtkomst, modereringsregler och produktfunktioner kan formas av prioriteringar långt från nordiska redaktioner.

Avtalet mellan OpenAI och USA:s försvarsdepartement belyser också ett välkänt mönster i plattformsekonomin. När en teknikleverantör blir en slags kvasi-infrastruktur åt staten blir den inte mindre mäktig; den blir svårare att byta ut. Upphandlingscykler och säkerhetsklassning låser in etablerade aktörer, medan konkurrenter framställs som riskabla.

För Schibsted är frågan därför inte längre om samarbetet med OpenAI var djärvt. Frågan är om samarbetet lämnar något verkligt utrymme att gå därifrån.

Kontraktet kan fortfarande ge betalt. Men hävstången kan redan ha flyttats.