Region Örebro betalar diskrimineringsersättning till rullstolsburen efter upprepade bussstopp, nio tillfällen på fem månader där trasiga ramper och osäkra förare gör att han får krypa ombord eller bli buren, upphandlad tillgänglighet faller på tidtabell och kilometerersättning medan bussarna fortsätter gå i tid

Bilder

aftonbladet.se

”Vissa har varit taskiga, men för det mesta är bussförarna bara stressade och vet inte vad de ska göra – och då blir det fel”, säger Åke Ericson. Foto: Privat. Privat.

Regionen tvingas betala diskrimineringsersättning efter nio händelser förra året. Föraren på bilden har inget med texten att göra. Foto: Länstrafiken Länstrafiken

”Region Örebro län har såklart krav på bussföretaget att lyftarna ska fungera och att förarna ska vara utbildade”, säger regionens kollektivtrafikchef, Fredrik Eliasson. Foto: Pavel Koubek/Region Örebro. Pavel Koubek/Region Örebro.

Ritva Korva tycker att det är förjäkligt. Foto: Privat. Privat.

Region Örebro har efter nio händelser på fem månader betalat ut 100 000 kronor i diskrimineringsersättning till en rullstolsburen resenär. Enligt Aftonbladet uppger 21-årige Åke Ericson att han upprepade gånger inte kunnat gå ombord på regionbussar, annat än genom att kravla sig in. Trasiga lyftar och osäker hantering från förare ska ha tvingat honom att välja mellan att bli buren – mot sin vilja – eller att själv ta sig uppför trappsteg.

Fallet visar hur tillgänglighet ofta finns som formulering i upphandlingar snarare än som fungerande vardagsdrift. Regioner köper ”tillgängliga” fordon och lägger ut trafiken på entreprenörer, men felpunkten är banal: en lyft som är ur funktion, en förare som inte övat momentet, eller en tidtabell som straffar varje extra minut vid hållplatsen. När ersättningen i praktiken knyts till körda sträckor och punktlighet vältras kostnaden för en trasig ramp över på resenären – tills någon dokumenterar mönstret och driver frågan genom klagomålssystemet.

Ericson säger att han ansökt om färdtjänst men fortfarande väntar på beslut, vilket gör vanliga bussar till enda alternativet. Den detaljen är viktig, eftersom den visar hur två system kan fallera i följd: en långsam grindvaktsprocess för särskilda tjänster och ett kollektivtrafiksystem som på papperet är anpassat men i praktiken skört. I verkligheten blir ”reservlösningen” bara en andra kö.

Region Örebros offentliga svar är att man krävt fungerande lyftar och utbildade förare av det upphandlade bussbolaget, och att samtliga förare nu utbildats på nytt. Extra kontroller av lyftutrustningen har införts, och regionen uppger att situationen förbättrats sedan åtgärderna genomfördes i höstas. Samtidigt påpekar regionen att man inte kan garantera att inget någonsin går sönder, men att man står bättre rustad.

Ersättningen i sig ändrar dock inte drivkrafterna om den inte blir förutsägbar och återkommande. En engångsutbetalning kan hanteras som en kostnad för anseendet; en systematisk påföljd – som utlöses automatiskt när tillgänglighetsutrustning inte fungerar eller när en resenär nekas ombordstigning – skulle hamna närmare själva felkällan. Utan sådana mekanismer är det fortfarande enklast för en pressad entreprenör att hålla tidtabellen och låta resenären lösa problemet.

Ericsons berättelse rymmer dessutom en obekväm omständighet: när utrustningen fallerar kan improviserad ”hjälp” skapa nya risker. Att lyftas av personal eller främlingar kan vara välmenat, men det flyttar ansvar och säkerhet till den person som har minst möjlighet att bära konsekvenserna.

Regionens handlingar listar nio misslyckanden mellan februari och juli 2025. Bussarna rullade vidare i tid.