Ny spinosauriefossil från Niger får enhörningslikt horn på skallen

Ett nytt fynd av spinosaurie från Niger har gett bränsle åt den segdragna striden om hur dessa jättelika rovdinosaurier faktiskt levde. Fossilet, som rapporterats av Ars Technica, kommer från en sen krita-tida flodbäckenmiljö i centrala Sahara vid platsen Jenguebi och förs av forskarna till en föreslagen ny art, Spinosaurus mirabilis. Det mest iögonfallande är en ovanlig struktur på skallen som beskrivs som ett ”enhörningslikt” horn.

Platsen är den första nyckeln. Det mesta av det som hittills kallats Spinosaurus har hittats i kustnära avlagringar kopplade till det forna Tethyshavet. Det har ofta – ibland med större självsäkerhet än vad materialet tål – använts för att måla upp spinosaurier som starkt vattenlevande. Jenguebi beskrivs i stället som en sötvattensmiljö längs vattendrag, hundratals kilometer från närmaste marina kustlinje. Fossilen låg i samma sediment som stora sauropoder, vilket forskarna tolkar som att djuren levde i samma inlandsekosystem snarare än att ha transporterats dit.

Det inlandsläget spelar roll därför att en populär slutpunkt i senare rekonstruktioner varit bilden av Spinosaurus som en ”helt vattenlevande dykare” som jagade under vatten, med kroppsform och flytkraftskontroll jämförbar med havslevande kräldjur eller däggdjur. Paul Serenos forskargrupp vid Chicagos universitet menar att den bilden går på grund mot grundläggande begränsningar. De pekar på omfattande luftutrymmen i skelettet, jämförbara med fåglars luftsäckar, vilket skulle öka flytkraften, och noterar att dykande fåglar tenderar att minska sådana luftvolymer. De argumenterar också för att lemmarna är för långa för att fungera som effektiva paddlar. Tolkningen dras därför mot ett rovdjur som låg i bakhåll vid strandkanten och vadade i grunt vatten, snarare än en aktiv förföljelsedykare.

Det hornliknande inslaget på skallen blir den andra nyckeln, eftersom det öppnar för konkurrerande förklaringar som är svåra att skilja åt när materialet är fragmentariskt. En tydlig prydnadsstruktur kan tala för könsurval eller igenkänning mellan arter, vilket i sin tur kan stödja att man skiljer ut en ny art – men det ökar också risken för att man delar upp för mycket. Kammar och horn kan variera med ålder, kön eller individuell utveckling, och fossilserier fångar sällan den variationen på ett rent sätt. Alternativt kan strukturen ha påverkat födointag, genom att förstärka nosen, förändra bettets mekanik eller samverka med mjukdelar, vilket skulle kunna vara en anpassning till att fånga byten i floder. Problemet är att hypoteserna förutsäger olika typer av belägg – variation på populationsnivå, slitagemönster, mekaniska samband – som ofta saknas när en art definieras utifrån ofullständiga rester.

Vad Jenguebi-fyndet faktiskt ger är en tydligare ekologisk begränsning: en jättelik spinosaurie som trivdes långt inne i landet. Det utesluter inte simning eller fiskdiet – vadande rovdjur kan vara starkt vattenbundna i sin föda utan att vara dykare – men det snävar in den rimliga uppsättningen beteenden. Det riktar också blicken mot den institutionella ekonomin i paleontologin: några få nya ben kan tvinga fram en omskrivning av ett djurs livsstil, medan osäkerheten kring vad som räknas som en egen art kan bestå.

Enligt Ars Technica nådde Serenos grupp Jenguebi efter mer än en dags resa genom öknen med tuaregguider och ett stort säkerhetsuppbåd. Den nya hornförsedda skallbiten förväntas nu bära två resonemang samtidigt: ett om livsmiljö och ett om artindelning.