Ian Huntley död efter attack på HMP Frankland, första journalisten som intervjuar Soham-mördaren misstänker direkt lögn och larmar polisen, livstidsstraff visar sig bero av fängelsets interna ordning

Bilder

standard.co.uk

Ian Huntley avled på lördagen på anstalten Frankland efter ett angrepp inne i den högsäkerhetsklassade fängelsemiljön, enligt Press Association och Brittiska rundradion. Dödsfallet har väckt nytt intresse för en detalj från utredningen av morden i Soham: den första journalisten som intervjuade Huntley uppgav att han lämnade bostaden övertygad om att vaktmästaren ljög och att han förde sina misstankar vidare till polisen.

I en intervju med Brittiska rundradion berättade Brian Farmer, som då var Press Associations reporter i East Anglia, att han besökte Huntley och hans partner Maxine Carr efter att polisen gått ut med uppgifter om de senaste iakttagelserna av tioåringarna Holly Wells och Jessica Chapman. Huntley var, enligt Farmer, både geografiskt nära och praktiskt relevant: vaktmästaren bodde i närheten och framstod som den sista vuxna som sett flickorna. Väl inne i hemmet upplevde Farmer att framställningen var märkligt ofullständig. Huntley sade att han tvättat sin schäferhund Sadie efter en lerig promenad och påstod att flickorna kommit till dörren för att fråga efter Carr, som var undervisningsassistent på deras lågstadieskola. Det som slog reportern var inte en enskild dramatisk motsägelse, utan frånvaron av de små, förväntade detaljer som brukar få en berättelse att hålla ihop — två barn, en hund och ingen nyfikenhet alls på hunden.

Farmer beskrev också ett ögonblick som fick intervjun att kännas mindre som en grannes redogörelse och mer som en inövad scen. När han frågade om flickorna hade fått lära sig att akta sig för främlingar och hur de skulle reagera om en man bad dem komma in, svarade Huntley först. Han sade att Holly sannolikt skulle gå med på det medan Jessica skulle göra motstånd. Farmer sade att han hade svårt att se hur en vaktmästare på en annan skola — en skola flickorna inte gick på — kunde uttala sig med sådan säkerhet om två barn han enligt sin egen berättelse knappt kände.

Episoden visar varför uppmärksammade brottsfall ofta suddar ut den vanliga arbetsfördelningen mellan polis, medier och allmänhet. Polisens efterlysningar och tidslinjer skapar en efterfrågan på vittnesmål; journalister går från dörr till dörr för att fylla luckor; och en misstänkts första offentliga berättelse kan etableras innan någon grips. I det läget avgörs trovärdighet inte av teknisk bevisning — sådan finns ännu inte — utan av om en historia stämmer med normalt mänskligt beteende under press. En känsla som saknas, fel betoning eller en oombedd uppvisning av detaljkunskap kan bli den första signalen som faktiskt går att agera på.

Huntleys död i statens förvar lägger till ett lager: statens löfte om varaktig oskadliggörande bygger inte bara på domslut, utan på förmågan att hålla en ökänd fånge vid liv och under kontroll i ett system befolkat av andra våldsamma män. Högsäkerhetsanstalter är byggda för att förhindra rymningar och hantera risk, men angrepp sker ändå och utfallet blir ibland dödligt. När det händer blir den praktiska innebörden av ett ”livstidsstraff” beroende av interna säkerhetsrutiner, bemanning och den informella ordningen på en avdelning.

Farmers ursprungliga misstanke, sade han, väcktes av att en hemmiljö inte lät tillräckligt hemmavan. Huntley dog åratal senare på platsen som byggts för att hålla honom inlåst, efter att en annan intagen ändå nådde fram till honom.