Robotattacker hotar Gulfstaternas dricksvatten

En robot behöver inte träffa en oljeterminal för att rubba maktbalansen i Persiska viken. Det räcker att den stör vattnet.

Längs hela Gulfkusten ligger hundratals avsaltningsanläggningar som gör havsvatten drickbart åt städer som inte skulle kunna existera i sin nuvarande storlek utan ständig, energikrävande rening. Tidningen The Independent uppger att ungefär 90 procent av Kuwaits dricksvatten kommer från avsaltning, liksom omkring 86 procent i Oman och cirka 70 procent i Saudiarabien. Många anläggningar är dessutom fysiskt integrerade med kraftverk i samproduktionsanläggningar, vilket innebär att ett angrepp mot elförsörjningen också kan slå ut vattenproduktionen.

Kriget har redan snuddat vid dessa system. The Independent rapporterar att iranska angrepp slog ned omkring 19 kilometer från Dubais hamn Jebel Ali och nära en av världens största avsaltningsanläggningar. Skador uppgavs också vid kraft- och vattenkomplexet Fujairah F1 i Förenade arabemiraten samt vid Kuwaits avsaltningsanläggning Doha West. Enligt rapporteringen beskrivs mycket av skadorna som följdverkningar – angrepp mot närliggande hamnar eller nedfall från nedskjutna drönare – snarare än en avsiktlig kampanj mot vatten.

Men vatteninfrastruktur är ovanligt lätt att göra till påtryckningsmedel. Avsaltning bygger på en kedja: intagssystem, membran och reningssteg, elförsörjning och distributionsnät. Bryts en länk faller produktionen. Reservdelar är specialiserade, och reparationer kan ta veckor eller månader om kritisk utrustning förstörs. En analys från Förenta staternas underrättelsetjänst från 2010, som The Independent hänvisar till, varnade för att stora avbrott kan utlösa nationella kriser i Gulfstaterna, där städer inom dagar kan förlora merparten av sitt dricksvatten.

Följdverkningarna är i andra hand politiska snarare än enbart humanitära. Oljeintäkter kan styras om, lagras eller delvis motverkas av prisrörelser. Vatten kan inte det. Om avsaltningskapaciteten sjunker måste regeringar införa ransonering, transporter med tankbilar och försörjningskedjor för flaskvatten stockar sig, och legitimiteten för starkt urbaniserade ”snabbbyggda städer” sätts under press. Det är en sårbarhet som i praktiken förvandlar tekniska anläggningar till strategiska gisslanobjekt – och som också visar hur statligt styrda stadsprojekt och befolkningstillväxt blir beroende av skatte- och energisubventionerade system som saknar robusta reservlösningar.

Scroll.in, som sammanfattar regional rapportering, skriver att Irans utrikesminister Abbas Araghchi anklagade Förenta staterna för att ha angripit en avsaltningsanläggning på ön Qeshm och hävdade att angreppet påverkade vattenförsörjningen till 30 byar. Samma uppgift sade att Irans revolutionsgarde i svar skulle ha angripit en amerikansk marin stödpunkt i Bahrain och påstod att den använts för att understödja det tidigare angreppet.

Oavsett om vatten blir ett avsiktligt mål eller inte är geografin obarmhärtig. Avsaltningsanläggningarna ligger exponerade längs kusterna, ofta samlade nära hamnar, raffinaderier och kraftverk som redan finns på måltavlekartan.

I Kuwait, där nio av tio glas vatten börjar som havsvatten, ligger krigets mest känsliga infrastruktur inte under marken.