Intagen dör i isoleringscell på Fosieanstalten efter upprepade smärtklagomål
Personal tolkar symtomen som simulering och låser in honom utan läkarbedömning, kriminalutredning riktas nu mot en kriminalvårdare när sex timmars väntan blir juridiskt ansvar
Bilder
Louise Widerström tillsammans med sin sambo Hussein Al-Abs. I februari 2025 dog han i en isoleringscell på Fosieanstalten. Bild: Privat
Privat
En 33-årig intagen på Fosieanstalten i Malmö hittades död i en isoleringscell i februari 2025, efter att ha kollapsat och upprepade gånger klagat över smärta, rapporterar Sydsvenskan. Personalen tolkade först symtomen som simulering och placerade honom i isolering. Sex timmar senare påträffades han livlös.
Ärendet har nu lämnat nivån för interna avvikelserapporter. Enligt Sydsvenskan utreds en kriminalvårdare för brott, ett steg som normalt tas när åklagare bedömer att kedjan av beslut kan ha gått från dåligt omdöme till försummelse med rättsliga följder. Den intagnes partner, Louise Widerström, beskriver ett förlopp där begäran om vård aldrig ledde till en medicinsk bedömning som kunde ha ändrat utgången.
Fängelser är byggda för att hantera risk, men de risker de i första hand organiseras kring är inte medicinska. I en sluten miljö tränas personalen för att upprätthålla ordning, förebygga självskada och genomdriva regler. Att ”låtsas” vara sjuk är ett känt driftproblem, eftersom det kan användas för att utlösa förflyttningar, kontakt eller undantag. Med den bakgrunden blir det begripligt hur en kollaps kan tolkas som manipulation innan den behandlas som ett kliniskt nödläge.
Problemet är att samma logik också gör det mindre attraktivt att trappa upp. Att skicka någon till sjukvård skapar dokumentation, insyn och följdfrågor om tidigare beslut. Att hålla situationen inom avdelningen bevarar kontrollen och minskar den omedelbara störningen. När utgångsantagandet blir att symtom är taktiska höjs tröskeln för att kalla in vårdpersonal, särskilt om ansvaret är delat mellan anstaltsledning och den vårdordning som råder.
Sydsvenskans beskrivning pekar mot ett välkänt mönster vid institutionella haverier: många små beslut där inget i efterhand tydligt kan knytas till en enskild person. Isolering är en konkret åtgärd med tydlig besluts- och behörighetskedja. Medicinsk passivitet är svårare att fästa vid någon, eftersom den kan beskrivas som att man ”övervakar” eller ”avvaktar”. Den asymmetrin är en förklaring till att brottsutredningar vid dödsfall i förvar ofta fokuserar på en viss tjänstemans beslutspunkt snarare än på det bredare system som gjorde beslutet rimligt i stunden.
Den intagne dog ensam bakom en låst dörr, och frågan åklagarna nu ställer är varför hans klagomål aldrig i tid blev ett medicinskt nödläge.