USA överväger specialförbandsräd för att beslagta Irans anrikade uran

Bilder

×

U.S. President Donald Trump speaks to reporters alongside special envoy Steve Witkoff (center) and and Defense Secretary Pete Hegseth on board Air Force One on Saturday. japantimes.co.jp

A solar farm in Nakai, Kanagawa Prefecture, in March 2016. Japan gets about a tenth of its electricity from solar panels despite having nearly no domestic production of photovoltaics (PVs). japantimes.co.jp

Haruna Kambayashi stands by her newly purchased home on a street now lined with mostly empty lots. japantimes.co.jp

Imperial Hotel, Kyoto: Where hospitality traditions meet japantimes.co.jp

Middle East crisis live: Mojtaba Khamenei chosen as Iran’s new supreme leader; oil prices soar past $100 a barrel theguardian.com

‹ ›

Amerikanska tjänstemän överväger en markoperation för att beslagta Irans lager av nästan bombklassat uran – ett steg som skulle flytta konflikten från flyganfall mot anläggningar till en jakt på själva materialet. Japan Times, som hänvisar till uppgifter från Bloomberg och diplomater som informerats om diskussionerna, skriver att oron är att det höggradigt anrikade uranet kan ha flyttats sedan internationella inspektörer senast bekräftade dess läge.

Förslaget hamnar i ett krig som redan har producerat en katalog av mätbara händelser – förstörda platser, avlyssnade robotar, prisryck – men inte ett enda föremål som kan fotograferas och visas upp som det som ”löste” problemet. Flygkampanjer kan slå sönder byggnader och störa ledningskedjor; de är sämre på att ge ett kvitto i form av inventarier. Uran är annorlunda: det går att räkna, det går att transportera och det är politiskt lättbegripligt. När ledare lovar att undanröja ett kärnvapenhot är det enklaste beviset inte en skadad centrifughall utan material i förvar.

Den logiken förklarar också varför uranfrågan återkommer trots att man erkänner riskerna. En räd skulle kräva underrättelser med sådan precision att en sökinsats inte förvandlas till en utdragen eldstrid, och en logistik som är robust nog att få ut både personal och last ur ett land som i decennier förberett sig för asymmetrisk vedergällning. Den skulle dessutom skapa drivkrafter för Iran att sprida, dölja eller försåtsminera lagerplatser, eftersom osäkerhet i sig blir en försvarstillgång: ju mindre utomstående vet, desto dyrare blir varje nästa steg.

Tidsluckan är central. Japan Times uppger att det gått nästan nio månader sedan Förenta nationernas atominspektörer bekräftade var lagret fanns. Under den perioden har kriget vidgats bortom kärntekniska mål till energi- och kommersiell infrastruktur, samtidigt som frakt- och försäkringsmarknader har behandlat Persiska viken som en högriskzon. I ett sådant läge är en operation ”senare” inte bara uppskjuten; den prissätts annorlunda, bemannas annorlunda och bedöms mot en rörlig tröskel för vad som anses vara acceptabel upptrappning.

Donald Trump, som enligt uppgifterna talade ombord på presidentflygplanet, beskrev idén som valfri: ”Vi har inte gått efter det, men det är något vi kan göra senare”, och tillade att det inte skulle göras ”nu”. Uttalandet lämnar utrymme för två målgrupper samtidigt – inhemska väljare som vill se ett avslut och motståndare som är tänkta att tvivla på vad Washington gör härnäst.

Tills vidare förblir lagret där allmänheten inte kan se det, och den politiska striden handlar om huruvida ett krig som började med flygmakt slutar med ett kvitto.

Trumps egen beskrivning av uranalternativet var att det var ”något vi kan göra senare” – en tidsplan som i praktiken hänger på om materialet fortfarande går att hitta när ”senare” väl kommer.