Afrika

Kinesiskt fiskmjölsfartyg ligger för ankar utanför Bijagós naturreservat

Guardian pekar ut Hua Xin 17 som flytande fabrik som processar sardinella och turkiska leveransfartyg som fiskar inne i skyddszonen med avstängd spårning, 157 dagar till havs medan Bubaques enda ismaskin står trasig i månader

Bilder

Foreign industrial vessels anchored near the port of Bissau. Photograph: Davide Mancini Foreign industrial vessels anchored near the port of Bissau. Photograph: Davide Mancini theguardian.com
Pedro Luis Pereira wades through the shallow water looking for fish. Photograph: Davide Mancini Pedro Luis Pereira wades through the shallow water looking for fish. Photograph: Davide Mancini theguardian.com
Artisanal fishers take their catch to Bissau, where it will be sold at Bandim port. Photograph: Davide Mancini Artisanal fishers take their catch to Bissau, where it will be sold at Bandim port. Photograph: Davide Mancini theguardian.com
Footage shows Chinese vessel Hua Xin 17 receiving fish from a Turkish fishing vessel Footage shows Chinese vessel Hua Xin 17 receiving fish from a Turkish fishing vessel theguardian.com
Evidence suggests the Tian Yi He 6 has regularly illegally transshipped sacks of fishmeal. Photograph: CFFA Evidence suggests the Tian Yi He 6 has regularly illegally transshipped sacks of fishmeal. Photograph: CFFA theguardian.com

Minst två havsgående ”fiskmjölsfabriker” låg enligt en granskning av Guardian och DeSmog för ankar under större delen av 2025 utanför Guinea-Bissaus Bijagós-arkipelag och förädlade nyfångad sardinella till fiskmjöl och fiskolja. I rapporteringen pekas det kinesiskägda fartyget Hua Xin 17 ut, beskrivet som en flytande förädlingsanläggning, och det uppges ha legat för ankar i 157 dagar omkring 50 kilometer utanför ön Orango. Vittnesmål, videomaterial och satellituppgifter som Guardian hänvisar till pekar samtidigt på att turkiska försörjningsfartyg regelbundet fiskade inne i det skyddade området.

Bijagós säljs in som ett marint fristadsområde: träkanoter är de enda lagliga fiskefartygen inne i arkipelagen, och de grunda vattnen fungerar som uppväxtplats för sardinella och andra arter som i sin tur föder sköldpaddor, manater, flyttfåglar och större fisk längre ut till havs. Det mönster som granskningen beskriver – industriella fartyg som arbetar längs gränsen, stänger av eller manipulerar spårning och för över fångst till ett moderfartyg för förädling – gör skyddszonen till en linje på en karta snarare än en faktisk begränsning. När tillsynen är svag blir den rationella strategin att fiska först och ta diskussionen sedan; vinsterna kommer direkt och påföljderna, om de alls kommer, går att förhandla bort.

Fiskmjöl och fiskolja är inte i första hand mat för lokalbefolkningen. Det är industriråvaror för fiskodling och djurfoder, vilket innebär att den ekonomiska dragkraften kommer från avlägsna köpare och avtalskedjor som kan svälja dålig publicitet. Guardian uppger att handelsuppgifter kopplar produkterna till internationella leveranskedjor, medan lokal infrastruktur på Bubaque – som öns enda isfabrik – kan stå trasig i månader. Det tvingar småskaliga fiskare till långa resor till fastlandet för att kunna bevara sin fångst. Kontrasten är typisk för exportenklaver: kapitalet kommer för utvinning och transporter, inte för att åtgärda de små flaskhalsar som skulle göra lokala producenter konkurrenskraftiga.

Guinea-Bissaus problem är enligt denna logik inte brist på regler utan brist på hävstång. En kuststat med begränsad förmåga att patrullera förväntas övervaka stora, rörliga tillgångar som rör sig i gråzoner nära internationellt vatten, uppbackade av utländska ägare, flaggregistreringar, mellanhänder och köpare. Ett skyddat område får värde först när någon pålitligt kan lägga kostnader på regelbrytare; annars blir det en marknadsföringsresurs för alla utom dem som förväntas följa reglerna.

År 2025 låg Hua Xin 17 enligt Guardian utanför kusten i 157 dagar. På ön Bubaque väntade fiskare fortfarande på att en trasig ismaskin skulle repareras.