Airbuschef varnar för snabb europeisk försvarsautonomi
Europa kan inte köpa allt här när upprustning kräver dubbla leveranskedjor och dubbla kostnader, FCAS siktar på 2040 men beroendet av USA gäller redan i nästa kris
Bilder
Airbus CEO Guillaume Faury: ‘Do we want to achieve zero dependence on the U.S.? I’m not sure that’s the best approach’
english.elpais.com
Airbus verkställande direktör Guillaume Faury säger till El País att Europa på kort sikt inte realistiskt kan köpa ”allt här”, även när regeringar talar om ”strategisk autonomi” under trycket av upprustning. Vid Airbus anläggning i Getafe utanför Madrid beskrev Faury frågan som en gradskillnad: ”Vill vi uppnå noll beroende av USA? Jag är inte säker på att det är den bästa ansatsen”, samtidigt som han pekade på hur mycket avancerad försvarsmateriel Europa fortfarande köper från Amerika.
Uttalandet kommer mitt i en upphandlingscykel där politiska slagord krockar med industrins räkneövningar. Europas försvarssatsning skapar order för flygplan, helikoptrar och systemintegrering, men självständighet är ingen strömbrytare; det är dubblerad kapacitet. Att bygga europeiska alternativ till amerikanska sensorer, flygelektronik, motorer, molnsystem och ammunition innebär i praktiken att betala två gånger: först för att hålla gamla försörjningskedjor igång, därefter för att finansiera nya produktionslinjer, typgodkännanden och lager. Kostnaden visar sig som högre investeringsutgifter för huvudleverantörer, högre styckpriser för flygvapen och hårdare villkor för underleverantörer som förväntas investera innan beställningar är bindande.
Airbus befinner sig på båda sidor av den balansräkningen. I Spanien expanderar bolaget verksamheten inom civila och militära program utan att bygga nya fabriker, enligt Faury, och han pekade på nästa stora industriella vägval: att ersätta A320-familjen under det kommande decenniet. På försvarssidan har Spanien nyligen lagt stora beställningar inom sina särskilda moderniseringsprogram, bland annat helikoptrar av typen NH-90 och arbete kopplat till Framtidens stridsflygsystem, ett sjätte generationens jaktflygprojekt tillsammans med Frankrike och Tyskland som redan tyngs av tvister om konstruktionsansvar och om slutprodukten ska bli ett flygplan eller två.
De tvister som bromsar projektet är inte bara politik. En enda plattform koncentrerar volymer och inlärningskurvor; två plattformar bevarar nationella mästare och dubblerar ingenjörsteam. Räkningen försvinner inte, den flyttas: till skattebetalarna via försvarsanslagen, till flygbolagen via högre priser på komponenter som används både civilt och militärt, och till underleverantörer som måste uppfylla krav på leveranssäkerhet samtidigt som de konkurrerar mot större amerikanska ekosystem.
Faurys poäng är att Europa kan köpa mer europeiskt, men inte kan låtsas att beroendet är valfritt inom dagens tidshorisont. Måldatumet för Framtidens stridsflygsystem är 2040; den nuvarande materielen är vad regeringar kommer att flyga och underhålla genom nästa kris.