Fem iranska landslagsspelare får humanitära visum i Australien
Söker skydd efter att ha vägrat sjunga nationalsången under asiatiska mästerskapet, idrottsresor blir asylkorridor och Donald Trump gör konsulärt ärende till politiskt skådespel
Bilder
Iran’s women’s football team before their defeat to the Philippines on Sunday night. Photograph: Dave Hunt/AAP Image/Reuters
Reuters
People cheer the Iranian women’s football team on their bus after their defeat to the Philippines on Sunday night. Photograph: Dave Hunt/EPA
theguardian.com
'Save our girls': support shown for Iran players after exit from Women's Asian Cup – video
theguardian.com
Fem iranska fotbollsspelare fick tidigt på tisdagen tillfälliga humanitära viseringar i Australien efter att ha sökt skydd under Asiatiska mästerskapet för damer, rapporterar Guardian. Gruppen hade rest med Irans landslag och uppgav att de fruktade bestraffning vid hemkomst sedan spelarna inte sjungit nationalsången före en match, en gest som väckte kritik inne i Iran.
Australiens inrikesminister Tony Burke sade att viseringarna godkändes omkring klockan 01.30 och att den federala polisen flyttade spelarna till en ”säker plats” när de begärde hjälp. Premiärminister Anthony Albanese uppgav att regeringen arbetat med situationen ”en tid” och erbjöd stöd även till andra i truppen om de skulle be om det. Viseringarna är tillfälliga men ger en väg till permanent uppehållstillstånd.
Händelsen visar hur internationell idrott blivit en friktionssvag korridor för asylanspråk: idrottare reser på statligt utfärdade handlingar, uppträder offentligt och kan snabbt bli politiskt laddade symboler när de väl befinner sig utomlands. För mottagarstaten är kostnaderna begränsade — handläggning, säkerhet och ett fåtal viseringar — medan den inrikespolitiska vinsten är omedelbar: en synlig uppvisning i humanitär handlingskraft, förstärkt av elitidrottens strålkastarljus.
För Teheran ser drivkrafterna omvända ut. Ett landslag ska exportera legitimitet; när spelare använder resan för att signalera missnöje ställs staten inför ett val mellan att straffa dem och avskräcka framtida avhopp, eller att tolerera handlingen och därmed försvaga disciplinen. Båda utfallen gynnar andra regeringar: ju hårdare de hotade följderna är, desto starkare blir asylskälen; ju mjukare svaret blir, desto lättare kan liknande symboliska markeringar upprepas.
Berättelsen illustrerar också hur tredje parter kan kliva in i ett migrationsbeslut utan att bära de långsiktiga följdkostnaderna. Guardian rapporterar att Donald Trump under natten skrev på Truth Social, först med en varning till Australien att inte skicka tillbaka spelarna och med ett erbjudande om amerikansk hjälp, för att senare berömma Albanese och säga att fem spelare hade ”tagits om hand”. Burke sade att regeringens kontakter med laget inletts tidigare, men tidpunkten gjorde en konsulär skyddsprocess till ett politiskt skådespel i realtid.
Den omedelbara frågan är om fler spelare kommer att ta Australien på erbjudandet. Burke sade att samma möjlighet fortfarande står öppen för andra lagmedlemmar som vill tala med australiska tjänstemän.
Det iranska laget anlände som idrottare. När turneringsschemat hann ikapp inrikespolitiken hemma hade fem av dem blivit ett humanitärt ärende, bevakat av beväpnad polis.