Asiatiska flygbolag höjer långdistanspriser och förbereder flygstopp
Brist på bränsleprissäkring gör regionen sårbar när flygfotogen blir dyrt och svårt att få tag i, regeringar stänger universitet och inför pristak för att slippa prischocken men får köer och ransonering på kontakter
Bilder
A worker fills up a motorcycle while drivers queue at a gas station as oil prices are expected to increase amid the US-Israel conflict with Iran, in Quezon City, Metro Manila, the Philippines, March 9, 2026.
|
Lisa Marie David/Reuters
scroll.in
Cathay Pacific Airways aircraft on the tarmac at Hong Kong International Airport
japantimes.co.jp
A solar farm in Nakai, Kanagawa Prefecture, in March 2016. Japan gets about a tenth of its electricity from solar panels despite having nearly no domestic production of photovoltaics (PVs).
japantimes.co.jp
Haruna Kambayashi stands by her newly purchased home on a street now lined with mostly empty lots.
japantimes.co.jp
Revitalizing rural Japan, one step at a time - Paul Christie
japantimes.co.jp
Indiska flygbolag har höjt långdistanspriserna med omkring 15 procent och tar enligt Bloomberg fram beredskapsplaner som till och med kan omfatta att ställa flygplan på marken om flygbränslet blir för dyrt eller svårt att få tag på. Vietnams statliga medier varnar för att flygpriserna kan stiga med upp till 70 procent eftersom landet är beroende av importerat flygbränsle. Samtidigt står flygbolag i regionen inför ett problem som konkurrenter i Europa och USA i åratal har betalat för att slippa: svagt skydd mot bränsleprisökningar genom prissäkring.
Den privata sektorns jakt på lösningar kommer parallellt med ett helt annat svar från staterna. Bangladesh har stängt alla universitet och tidigarelagt eid-ledigheter för att minska förbrukningen av bränsle och elektricitet, rapporterade Reuters via Scroll.in, efter att ha infört dagliga tak för bränsleförsäljning sedan panikköp och hamstring tagit fart. Myanmars militärstyre har infört ett system där privata fordon får köra varannan dag utifrån registreringsskylten, med undantag för elfordon. Filippinerna har ålagt statsanställda att arbeta fyra dagar i veckan för att spara bränsle. På andra håll försöker regeringar i stället trycka ned prissignalen: Sydkorea har aviserat ett tak för inhemska bränslepriser, Taiwan har begränsat de veckovisa höjningarna och Thailand har lovat ett tillfälligt tak för diesel.
Mönstret är välkänt vid energichocker: branscher som snabbt kan föra vidare kostnaderna – flyg, sjöfart, exportinriktad tillverkning – agerar först, medan stater försöker skjuta upp smärtan för hushållen med administrativa ingrepp. Men pristak och kvoter skapar inte utbud; de omfördelar det. Bangladesh beslut att styra om knapp gas från gödselmedelsfabriker till elproduktion är ett öppet erkännande av triage: man flyttar kostnaden till framtida matpriser och importnotor. Myanmars nummerskyltsregler och Bangladeshs nedstängningar skapar också omedelbara kringvägar: extra fordonsregistreringar, informell bränslehandel och snabbspår för dem som har rätt papper – eller rätt kontakter.
Företag reagerar på priser eftersom de går omkull om de räknar fel. Regeringar reagerar på köer eftersom köer syns i rutan. Flygbolag utan prissäkring måste antingen höja priserna, dra ned på linjer eller ställa in flyg; regeringar som sätter pristak måste i stället avgöra vem som får bränsle när mackarna sinar. I en sådan miljö blir ”samhällsviktiga tjänster” en politisk etikett, inte en ekonomisk beskrivning.
Oljepriserna har redan stigit kraftigt sedan konflikten trappades upp, och oron för störningar genom Hormuzsundet – där ungefär en femtedel av världens konsumtion av flytande petroleum passerar – har gått från analysscenario till styrande faktor för politiken. Den omedelbara frågan för Asien är därför inte om bränslet är dyrt, utan om ransoneringen sker genom pris, genom papper eller genom närhet till staten.