Påve Leo XIV förbjuder präster använda artificiell intelligens för predikningar

Påven Leo XIV har uppmanat katolska präster att inte lägga ut predikningarna på artificiell intelligens. En maskin kommer, enligt honom, aldrig att kunna dela tro. Det skriver Margaret Sullivan i en kolumn i The Guardian. Varningen kommer samtidigt som redaktioner och mediechefer rör sig i motsatt riktning. Chris Quinn, redaktör på Cleveland Plain Dealer, har beskrivit hur man använder artificiell intelligens för att skriva utkast utifrån reportrars anteckningar. Och Mathias Döpfner, chef för Axel Springer, har enligt nyhetsbrevet Status sagt till personalen: ”antingen anammar ni artificiell intelligens eller så dör ni”.

Lockelsen är enkel: text är den mest komprimerbara delen av produktionskedjan. En reporters anteckningar kan på några sekunder bli publicerbar text, och redaktören blir en sista kontrollstation snarare än medförfattare. Det förändrar vad organisationer köper och mäter. Om ledningen kan visa fler publicerade texter per journalisttimme förskjuts den interna diskussionen från hantverk till genomströmning, även om den yttre kostnaden är en växande risk för fel, slätstruken prosa eller källor som inte går att spåra. Sullivan beskriver hur riktlinjer utfärdas och skrivs om i snabb takt, vilket speglar att tekniken rör sig snabbare än redaktionernas styrning.

När artificiell intelligens väl byggs in som ett normalt utkastlager blir ansvaret svårare att placera. Reportern kan säga att modellen formulerade sig så; redaktören kan säga att texten passerade granskning; leverantören kan säga att den bara tillhandahöll ett verktyg. Resultatet är ett välbekant institutionellt mönster: ansvar blir en fråga om procedur snarare än person. Det kan fungera när det handlar om låginsatsmaterial, men är mer riskabelt när text används för offentliga varningar, finansiell information, juridiska kungörelser eller rapportering som kan utlösa anseendeskador eller myndighetsingripanden.

Trycket är inte begränsat till journalistiken. Sullivans exempel med predikningar pekar på en större förskjutning: språket håller på att bli infrastruktur, något organisationer kopplar in sig på snarare än odlar. Som med tidigare kommunikationslager drar ett allt mer nödvändigt lager till sig regelmakeri och politik, vare sig det sker genom yrkesstandarder, plattformsregler eller försök att tvinga fram skyddsräcken. Men den vardagliga drivkraften är fortfarande kostnad och hastighet: institutioner tar verktyget för att konkurrenterna gör det, för att budgetar stramas åt och för att de kortsiktiga vinsterna går att mäta medan den långsiktiga urholkningen av förtroende inte gör det.

Leo XIV:s instruktion är smal men konkret: skriv dina egna ord. I stora delar av medie- och företagsvärlden blir det operativa beslutet allt oftare det motsatta: skapa först, redigera sedan.

Påven kan säga åt präster att stå emot frestelsen. Redaktörer och chefer bygger arbetsflöden där frestelsen är själva arbetsflödet.