Haitis övergångsregering beordrar 141 drönarangrepp i huvudstaden

Människorättsorganisationen Human Rights Watch uppger att Haitis övergångsregering beordrade 141 anfall med så kallade självmordsdrönare i Port-au-Prince med omnejd mellan den 1 mars 2025 och den 21 januari 2026. Enligt organisationens sammanställning dödades minst 1 0243 personer och 738 skadades. Av de dödade var 43 och av de skadade 49 inte medlemmar i kriminella grupper; 17 barn fanns bland de döda. Tidningen El País rapporterar att ett anfall den 20 september träffade området Simon Pelé under ett födelsedagsarrangemang för en gängledare och dödade minst tio personer, varav åtta minderåriga, medan den avsedda måltavlan undkom.

Siffrorna är centrala eftersom drönarkampanjen såldes in som en ersättning för vanlig polisverksamhet i en stad där gängen kontrollerar större delen av territoriet. Human Rights Watch menar att Haiti inte befinner sig i en väpnad konflikt i folkrättslig mening, vilket innebär att dödligt våld ska vara en sista utväg, inte ett rutinverktyg; i den ramen kan upprepade anfall likna utomrättsliga avrättningar. Samma rapportering beskriver en befolkning som hamnat mellan två väpnade system: människor som tidigare fruktade gängen fruktar nu att av staten misstas för en måltavla.

De operativa detaljerna pekar samtidigt på en annan fråga: vem som faktiskt håller i spakarna. Förenta nationernas integrerade kontor i Haiti har tillskrivit anfallen en ”specialiserad insatsstyrka” som skapats av premiärminister Alix Didier Fils-Aimé, men El País noterar att styrkan arbetade med stöd av Vectus Global, ett privat militärt företag vars ägare säger att bolaget tecknade ett ettårigt avtal med övergångsregeringen. Enligt uppgifterna anlitade Vectus Global operatörer från El Salvador för att stödja haitisk polis i användningen av beväpnade drönare.

Ett sådant upplägg förskjuter i praktiken våldsmonopolet bort från haitiska institutioner och mot en kedja av entreprenörer, importerade operatörer och underlag för målutpekande. Ett drönaranfall är inte bara ett luftfartyg med sprängmedel; det är ett beslut om vem som är en legitim måltavla och vilken felmarginal som anses acceptabel. I en svag stat är just dessa beslut enklast att lägga ut på andra, eftersom det politiska priset för ett misstag kan skjutas över på en ”insats” med otydliga befälslinjer.

Incitamenten skiljer sig också från polisarbete på gatan. Gripanden kräver att man håller mark, samlar bevis och upprätthåller ett rättsväsende som kan frihetsberöva och lagföra misstänkta. Drönaranfall kan räknas, filmas och tillkännages utan att det nödvändigtvis förändrar vem som kontrollerar ett kvarter nästa morgon. Human Rights Watch uppger att man inte funnit någon information som tyder på att några gängledare dödats av anfallen, en lucka som gör ”precision” till ett påstående för opinionsbildning snarare än ett mätbart resultat.

Den 20 september sprang boende för att söka skydd i gränder medan fyrrotordrönare jagade en man som inte dog. De kroppar som ändå blev kvar var små nog att begravas snabbt, innan hjälpen hann fram.