Dieselpriset i London rusar när Hormuzkrisen pressar upp riskpremier, europeiska toppmöten och gasavtal med Azerbajdzjan lindrar inte fysikens flaskhals, 264,9 pence litern i Chelsea visar hur krigskostnaden faktureras via pumpen

Bilder

standard.co.uk

EU reinforces cooperation with Azerbaijan on security and energy euronews.com

Dieselpriset var i veckan uppe och nosade på 2,65 pund per liter vid en bensinstation på Sloane Avenue i Chelsea, enligt Evening Standard. Kriget som involverar Iran slog igenom från råoljemarknaderna till brittiska pumppriser. Bilistorganisationen RAC uppgav att genomsnittliga pumppriser stigit sedan slutet av februari, med snabbare uppgång för diesel än för bensin; Standard rapporterade en ökning på 12,74 pence per liter för diesel sedan den 28 februari och noterade att prisskillnaden mellan drivmedlen vuxit. Rörelsen kom samtidigt som incidenter kring Hormuzsundet fick försäkringsgivare, handlare och raffinaderier att ompröva risker timme för timme.

Europeiska unionens problem är inte brist på möten; problemet är att unionen inte kan förhandla med fysiken. Ungefär en femtedel av världens oljetransporter passerar normalt Hormuz, och när försäkringsbolag och rederier bedömer att rutten inte längre är förutsebar når prissignalen Europa långt innan någon toppmöteskommuniké hinner formuleras. Drivmedel i detaljhandeln är bara den mest synliga kanalen. Högre krigsriskpåslag driver upp fraktpriser, kapitalbindning och leveranstider för allt som rör sig till sjöss, medan kostnaden sprids på konsumenter och småföretag som varken kan risksäkra sig eller skjuta upp inköp.

Bryssel försöker köpa tid genom att bredda försörjningsvägarna. På onsdagen reste Europeiska rådets ordförande António Costa till Baku för att fördjupa samarbetet med Azerbajdzjan om ”säkerhet, försvar och särskilt energi”, rapporterade Euronews, och lyfte den södra gaskorridoren som central i arbetet med att minska beroenden. Costa hänvisade till samförståndsavtalet från 2022 om att fördubbla azerbajdzjanska gasleveranser till 20 miljarder kubikmeter och uppmanade till mer europeiska privata investeringar i projekt för energiomställning. Samma resa knöt ihop energi med logistik: Costa framhöll handelsrutten ”mellersta korridoren” och den föreslagna järnvägsförbindelsen Baku–Nachitjevan, och sålde in bättre förbindelser som ekonomisk motståndskraft.

Denna paketering säger något om hur notan nu betalas. När tankfartyg, hamnar och rörledningar blir måltavlor bokförs kostnaden inte som försvarsutgifter i en statsbudget; den byggs in i försäkringar, finansiering och större lagerbuffertar i hela den privata ekonomin. Regeringar kan släppa på strategiska reserver, som Standard noterade att Storbritannien och allierade gjort, men reserver är en tillfällig bro. De sänker inte riskpåslaget för nästa last, och de skapar inte ledig rörledningskapacitet där ingen finns.

EU kan underteckna ramverk och utfärda solidaritetsuttalanden, men kan inte subventionera bort en flaskhals utan att flytta förlusten till skattebetalarna eller ransonera efterfrågan. För bilister i London specificeras kriget redan på pumpens sifferfält.

På tisdagen visade dieselpristavlan vid stationen i Chelsea 264,9 pence per liter.