Vetenskap

Vägglöss undviker fuktiga ytor

Laboratoriefynd vid University of California Riverside kopplas till andningsöppningar som kan täppas igen av vattenfilm, badtips och vattentrick säljer lättare än dyr sanering när insekterna går runt hindret

Bilder

Bed bug in the Choe lab at UCR (Dong Hwan Choe/UCR) Bed bug in the Choe lab at UCR (Dong Hwan Choe/UCR) Dong Hwan Choe/UCR
Movement traces of bedbugs in the experiment (Jorge Bustamante Jr/Dong-Hwan Choe/UCR) Movement traces of bedbugs in the experiment (Jorge Bustamante Jr/Dong-Hwan Choe/UCR) Jorge Bustamante Jr/Dong-Hwan Choe/UCR

En laboratorieolycka vid Kaliforniens universitet i Riverside gav en oväntad ledtråd om vägglusen, ett av världens mest envisa skadedjur i hemmet. När ett membran på en blodmatare skadades en aning läckte blod ut och fuktade papper i vägglusburkarna. I stället för att samlas vid spillet vek insekterna gång på gång undan från den våta ytan och gjorde snabba helomvändningar, enligt en studie i tidskriften Journal of Ethology som återgetts av The Independent.

När forskarna sedan ersatte blodet med vatten blev reaktionen densamma: vägglöss (Cimex lectularius) av olika åldrar och båda könen höll sig borta från fuktiga underlag. Forskargruppen kopplar undvikandet till vägglusens kroppsbyggnad. Djuren är platta och har sina andningsöppningar längs bakkroppen; en tunn vattenhinna kan fastna mot kroppen och täppa till öppningarna. Fukt blir därmed en direkt andningsrisk. I den kontrollerade miljön i en burk blir detta lätt att observera och mäta.

Den praktiska frågan är om ett undvikandebeteende i laboratoriet kan bli ett användbart verktyg i verkliga bostäder. Vägglöss behöver inte gå över öppet våta ytor för att klara sig; de gömmer sig i sömmar, sprickor, sängramar och bakom golvlister och kommer bara fram kort för att suga blod. En fuktig ”spärr” på ett golv eller ett sängben kan vara betydelselös om insekterna kan ta en omväg, vänta ut den eller röra sig genom torra passager. Dessutom har fukt en baksida: fuktiga inomhusmiljöer skadar byggnader, och många av de ställen människor frestas att blöta ned — madrasser, stoppade möbler och hålrum i väggar — är just där kvarstående fukt blir dyr.

Det finns också ett förutsägbart misslyckande: ett beteendefynd blir huskur. En av studiens upphovsmän citeras med rådet att om någon misstänker vägglöss på kroppen bör man ”ta ett bad”, vilket möjligen kan hjälpa mot insekter som följer med tillfälligt men inte gör något åt etablerade gömställen i ett rum. Glappet mellan ”vägglöss undviker vått papper i en burk” och ”vatten löser angrepp” är där marknaden för snabba lösningar växer. Samtidigt är den djupare orsaken till att vägglöss återkommit globalt de senaste två decennierna inte brist på knep i hemmet, utan saneringens hårda ekonomi: insekterna har utvecklat motståndskraft mot vanliga kemiska bekämpningsmedel, och en grundlig behandling är arbetskrävande, störande och dyr.

Den kostnadsbilden formar beteenden. Hyresgäster kan dra sig för att rapportera tidiga tecken om de fruktar skuld eller omvälvning. Hyresvärdar kan föredra minimala åtgärder som ser handlingskraftiga ut men inte slår ut populationen. Skadedjursföretag arbetar under press att snabbt visa synlig aktivitet, även när återbesök och noggrann inspektion är det som faktiskt minskar risken för återangrepp. Fuktundvikandet kan på sikt användas i bättre fällor eller övervakning, men det måste konkurrera med billigare produkter som lovar mer än de kan hålla.

I laboratoriet i Riverside vägrade vägglössen att korsa en pappersremsa när den blivit fuktig. I ett sovrum räcker det att insekterna hittar en enda torr glipa bakom en sänggavel för att fortsätta föröka sig.