Blue Owl lånar ut miljardbelopp till AI-drivna datacenter i USA

Blue Owl Capital går djupare in i affären att finansiera datacentraler för den nya vågen av artificiell intelligens och har lagt minst tre stora lån kopplade till anläggningar i USA, i takt med att efterfrågan på elslukande beräkningar ökar. Tidningen Business Insider uppger att kapitalförvaltaren nyligen gått med på att tillhandahålla 240 miljoner dollar för en datacentral i Minneapolis som köpts av Cloud Capital och Arcapita Group, och att bolaget även både ska investera i och låna ut mot ett nytt stort campus i Wichita Falls i Texas som utvecklas av Skybox Datacenters.

Lånen ligger vid sidan av en tidigare redovisad kreditexponering på 500 miljoner dollar kopplad till en datacentral som byggs i Lancaster i Pennsylvania för molnleverantören CoreWeave, som säljer beräkningskapacitet för artificiell intelligens. Sammantaget visar affärerna hur ett bolag som byggt sitt rykte inom privat kredit nu använder skuldfinansiering som en andra väg in i det som på Wall Street kallas ”digital infrastruktur” — en samlingsetikett för datacentraler, anslutningar till elnätet samt den mark och utrustning som förvandlar el till uthyrningsbar beräkningskraft.

Förflyttningen sker inte i ett tomrum. Blue Owl tog in nära 10 miljarder dollar i fjol för digital infrastruktur, mycket i form av ägarandelar, och har öppet talat om att skala upp sin närvaro inom datacentraler. Men samma kvartal som bolaget expanderade inom datacentraler präglades också av större uttag från två av dess kreditfonder, noterar Business Insider, delvis eftersom fonderna äger lån kopplade till programvarubolag. När investerare omprövar vilka delar av tekniksektorn som är uthålliga flyttas tyngdpunkten från ”program” till de fysiska tillgångar som får dem att fungera.

Den rotationen har dock en politisk och praktisk begränsning som inga lånehandlingar kan trolla bort: el. OpenAI:s verkställande direktör Sam Altman sade vid kapitalförvaltaren BlackRocks amerikanska infrastrukturtoppmöte att ”artificiell intelligens inte är särskilt populär i USA just nu”, med hänvisning till folklig ilska över elpriser och uppsägningar som företag kopplar till automatisering. När datacentraler framställs som skälet till att hushållens räkningar stiger blir förstärkning av elnätet och ny elproduktion tillståndsstrider snarare än rena ingenjörsprojekt — och tidsrisken hamnar hos samma långivare som bygger sina kalkyler på förutsägbara kassaflöden.

För finansiärerna är lockelsen tydlig. Datacentraler kan teckna långa avtal med stora hyresgäster, och utbyggnaden är tillräckligt stor för att snabbt kunna svälja miljarder i kapital. För lokalsamhällen och elkunder syns kostnaderna ofta indirekt: nätförstärkningar, hantering av trängsel i nätet och ett politiskt tryck att behandla elförsörjningen som ett akut allmännyttigt åtagande när privata projekt springer före den lokala kapaciteten. Det är en klassisk incitamentskrock: vinsterna privatiseras genom hyror och finansiering, medan följdkostnaderna tenderar att socialiseras via reglering och taxor.

Altmans varning om ”motvind” pekar mot nästa prissättningsproblem. Om motstånd i opinionen bromsar nätanslutningar och byggande måste långivare avgöra om de ska kräva högre räntemarginaler, stramare villkor eller mer eget kapital — eller om de ska utgå från att elbolag och tillsynsmyndigheter ändå kommer hitta vägar att hålla projekten strömförsörjda, eftersom den bredare ekonomin nu gör sig beroende av dem. Här uppstår ett moraliskt vågspel: ju mer samhällskritiskt man lyckas göra projektet, desto större blir sannolikheten att kostnader och risker i praktiken vältras över på andra.

Blue Owl avböjde att kommentera lånen. Finansieringen är ändå tillräckligt offentlig för att visa riktningen: uppgången för artificiell intelligens garanteras inte bara av halvledartillverkare och molnbolag, utan också av privata kreditbord som satsar på att el och betong överlever programvarans konjunkturcykler.