Stockholm skärper snöröjningsavtal efter vinterkaos

Stockholms trafikkontor förbereder nu en skärpning av stadens vintervägkontrakt efter en säsong av klagomål som kulminerade i början av januari, då staden valde att sluta hantera omkring 10 000 felanmälningar. Det rödgröna styret säger samtidigt att man är öppet för att ta tillbaka delar av snöröjningen i egen regi, parallellt med hårdare upphandlingskrav på privata entreprenörer.

Enligt Dagens Nyheter menar staden att entreprenörerna inte klarat en ”orange” snövarning, med hänvisning till för få fordon och otillräcklig förmåga att snabbt skala upp. Den nya upphandlingsmodellen för vinterunderhåll i innerstaden ska kräva en större fordonspark, tillgång till reservmaskiner och uttryckliga krisplaner kopplade till SMHI:s varningsnivåer. Det politiska budskapet är att företag ska ”sorteras bort” tidigare i anbudsprocessen.

Problemet är att offentlig upphandling ofta ger det sämsta av två världar: privata leverantörer utan marknadens fulla disciplin, och offentliga beställare utan det direkta driftsansvar som tvingar fram hårda avvägningar. Om avtalsviten är svaga, om kvalitet mäts genom dokumentation snarare än plogade gator, och om stadens egna anmälningssystem kan strypas när de blir besvärliga, blir entreprenörens rationella svar att optimera för det som kontrolleras. Ett vinterunderhållsavtal blir då en efterlevnadsövning: pappersspåret räknas, resultatet blir förhandlingsbart.

Att ta hem viss kapacitet i kommunal regi beskrivs som en ”spetsstyrka” – en snabbinsats för extremt snöfall – snarare än en full återgång till kommunal snöröjning. Den skillnaden är politiskt viktig, men den blottlägger också den egentliga begränsningen: trafikkontoret säger att en helt egen modell skulle bli mycket dyr. En liten kommunal styrka riskerar samtidigt att bli en försäkring som privata entreprenörer i praktiken kan luta sig mot när kapaciteten tryter, om inte staden är beredd att låta misslyckanden få verkliga följder i kommande upphandlingar.

Staden planerar också att bygga ut sopsaltningen – borstning och saltning – på trottoarer, och därmed utvidga en metod som redan använts i stor skala på cykelbanor. Det flyttar tyngdpunkten från punktvisa plogningsinsatser till löpande ytunderhåll, med högre återkommande kostnader men färre dramatiska sammanbrott när temperaturen pendlar kring nollstrecket.

För tillfället lovar Stockholm tuffare krav och en utredning om vad det skulle kosta att ta över delar av arbetet. Men vinterns mest konkreta datapunkt är fortfarande densamma: när klagomålen sköt i höjden blev stadens svar att sluta behandla tusentals av dem.