Sverige

LKAB missar anmäla allvarliga tillbud i gruvor

Statligt bolag erkänner efter Arbetets granskning att händelser borde rapporterats till Arbetsmiljöverket, nära dynamit och rasrisk på 15 meter blir interna ärenden tills handlingar läcker

Bilder

Statliga gruvjätten LKAB har mörkat livsfarliga händelser, enligt en granskning från Arbetet. Nu erkänner företaget fel. Arkivbild. Foto: Oscar Olsson/TT Statliga gruvjätten LKAB har mörkat livsfarliga händelser, enligt en granskning från Arbetet. Nu erkänner företaget fel. Arkivbild. Foto: Oscar Olsson/TT Oscar Olsson/TT

Det statliga gruvbolaget LKAB medger att flera allvarliga arbetsplatsincidenter i bolagets gruvor inte anmälts till Arbetsmiljöverket, efter en granskning av facktidningen Arbetet, rapporterar SVT. LKAB:s chef för arbetsmiljö och säkerhet, Annika Kruuna, skriver på bolagets intranät att interna genomgångar visar att vissa händelser ”i efterhand” borde ha anmälts, och att bolaget nu har kontakt med myndigheten.

Det handlar inte om obetydliga missar i pappersarbetet. Anställda som SVT talat med beskriver situationer som varit nära att sluta med dödlig utgång, bland annat att en tändare kastats nära omkring 1,5 kilo dynamit och en händelse där det var ”väldigt nära” att kollegor skulle hamna under en bergmassa på cirka 15 meter. I Sverige ska allvarliga tillbud och olyckor anmälas skyndsamt för att utlösa extern granskning, eventuella stoppbeslut och i vissa fall sanktioner.

Att underrapportering kan uppstå är inte svårt att förstå om man ser till incitamenten. Den interna kostnaden för att anmäla är ofta omedelbar och personlig, medan kostnaden för att låta bli tenderar att vara fördröjd och utsmetad. En anmälan kan innebära produktionsstopp, tvingande utredningar, nya säkerhetsrutiner och obekväma frågor om arbetsledningens beslut och utbildning. För en gruvdrift är stillestånd en mätbar förlust; den undvikna olyckan är en hypotetisk vinst ända tills den inträffar. I ett statligt bolag är dessutom den normala marknadsdisciplinen svagare: kunder kan inte enkelt ”rösta med fötterna”, och ägaren är ytterst staten, som kan bära både anseendeskador och ekonomiska påföljder utan den existentiella risk som ett privat företag ofta möter.

Myndighetsmodellen förstärker också frestelsen. Arbetsmiljöverket är beroende av anmälningar för att prioritera inspektioner, och sanktioner följer ofta på dokumenterade överträdelser. Om en händelse stannar inom organisationen minskar sannolikheten för extern inblandning kraftigt. Det flyttar i sin tur tyngden till visselblåsare och fackliga företrädare, som kan ha egna begränsningar: lokalt samarbete behövs för att hålla verksamheten i gång, men upptrappning kan frysa relationer och utlösa uppsägningar eller omplaceringar.

LKAB:s medgivande kan tolkas som ett försök att återställa dokumentationen innan tillsynsmyndigheten gör det åt dem. Om det förändrar beteendet i vardagen avgörs först vid nästa allvarliga händelse: om rapportering ses som ett driftavbrott som ska minimeras, eller som en icke förhandlingsbar kostnad för att spränga berg till vardags.

Än så länge kommer rättelsen efter att interna handlingar nått en tidning, snarare än efter ett automatiskt larm från det rapporteringssystem som är tänkt att finnas.