Johannes Hagman: Sveriges Radio omplacerar kulturreporter efter inlägg på X

Sveriges Radio har tagit bort kulturreportern Mårten Arndtzén från bevakningen av kulturpolitik och från rollen som programledare för ”Kulturnytt” efter två inlägg på X, enligt Dagens Nyheters kulturreporter Johannes Hagman. Det ena inlägget gällde Tidöpartiernas förslag att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Det andra berömde kulturminister Parisa Liljestrand för att hon uteblev från Guldbaggegalan; Arndtzén kallade nobben ”hård, stilig och helt rätt” och uppmanade filmbranschen att ”skärpa sig”.

Sveriges Radios kulturchef Peter O Nilsson sade till ”Kulturnytt” att inläggen innebar politisk positionering och att Arndtzén därför inte längre kunde bevaka de aktuella ämnena. Arndtzén skrev själv att han fått nya arbetsuppgifter på grund av det han publicerat och att han skulle avstå från fler inlägg. Till Expressen sade han att han kunde leva med omplaceringen, men hävdade att han inte ställt sig bakom ett visst sakförslag.

Hagman placerar beslutet i ett välkänt public service-dilemma: opartiskhetsreglerna upprätthålls inte bara genom det som sänds, utan även genom hur medarbetare uppträder offentligt. I praktiken blir närmaste chef första instans. Några rader på ett privat konto kan utlösa en regelefterlevnadsreaktion som är billigare än en långdragen konflikt – särskilt i ett bolag som finansieras genom obligatoriska avgifter och ytterst granskas via politiska processer.

Incitamenten är snedfördelade. En enskild medarbetare är lätt att flytta på. Att i stället ompröva vägledningar, definiera vad ”politisk hållning” betyder i olika bevakningsområden och tillämpa reglerna likformigt i hela organisationen är långsamt och skapar interna motsättningar. En omplacering sänder dessutom en tydlig signal till övriga: risken med personliga kommentarer bärs individuellt, medan vinsten av att ”spela säkert” tillfaller institutionen.

Därför blir interna jämförelser avgörande. Arndtzén pekade på vad han beskrev som en annan måttstock för framträdande personer på Ekot som skrivit under upprop om Gaza och mediernas medverkan, utan att omplaceras. Hagman noterar att påståendet återkommer hos kritiker. Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson menar att beslutet kan vara försvarligt enligt Sveriges Radios regler, men varnar för att det är svårt att inte se ett mönster där vissa åsikter behandlas som mer acceptabla än andra. Svenska Dagbladets Anders Q Björkman, citerad av DN, skriver att Sveriges Radio riskerar att framstå som partiskt och ge ammunition åt public service-kritiker.

Privata medier hanterar liknande frågor genom avtal och varumärkesstyrning, men då hamnar kostnaderna direkt på företaget: prenumerationer, annonser och möjligheten att behålla kompetens. I en skattefinansierad redaktion är den dominerande risken i stället politisk och formell – anmälningar, granskning och legitimitetsfrågor – vilket gör att den säkraste åtgärden ofta blir att minska exponeringen snarare än att pröva och reda ut själva normen.

I detta fall är det konkreta utfallet enkelt: en välkänd programledare bevakar inte längre det område han kommenterat offentligt. Den större frågan – vem på Sveriges Radio som får tala som medborgare, och om vilka ämnen – lämnas obesvarad, annat än genom personalbeslut som fattas en medarbetare i taget.